‒ Det finns inget järnvägshotell i Sunne, sa Ebba när hon inte kunde hålla tyst längre.
‒ Men vaf-, utbrast Noomi. Sitter du och tjuvlyssnar?
‒ Det är inte så lätt att låta bli när en sitter på första parkett under en Norénpjäs. Kan ni inte gräla i enrum i stället?
Noomi och Magda kunde inte låta bli att skratta så Ebba vågade fortsätta.
‒ Om nån av er får för sig att dra till Sunne kan jag inte rekommendera Stora hotellet heller, eftersom brann ner på 70-talet. Sidners pappa i Juloratoriet jobbade där. Men Gästgivaregården som Gösta Berling brukade hänga på finns kvar! Där jag städade jag många somrar.
‒ Men det är väl inte Sunne du kommer från? undrade Magda som var med i släktstugan för första gången. Jag trodde att du också var från Arvika.
‒ Jodå, det är hon, svarade hennes partner. Jag har väl berättar att vi växte upp i samma hus, som i en storfamilj eftersom vi är kusiner. Mina föräldrar bor ju kvar på första våningen och Ebbas på andra. När vi var små bodde en gammelgammelmosterfaster som kallades Moder Göta i vindslägenheten.
‒ Hela er släkt är som en Norénpjäs, förresten, kontrade Magda. Det borde egentligen vara en bok av Selma Lagerlöf eller Göran Tunström eftersom ni är värmlänningar, men de är inte tillräckligt neurotiska.
‒ Tunström inte neurotisk så det räcker? tjöt Noomi. Men du har rätt, Lars Norén är perfekt. Vi är som en filmatisering av en av hans pjäser med manus av Jonas Gardell.
‒ Och regi av Wes Anderson!
Ebba skrattade så hon nästan fick tarmvred, Magdas infall var det roligaste hon hört på länge. Det var galet, tragikomiskt och, ja, mitt i prick. Ett familjedrama i tre akter som skruvats till en fars med svart humor, sån var hennes släkt. Särskilt hennes egen familj… Ebba suckade, men sucken drunknade i faster Esters hojtande från soffan borta i hörnet.
‒ Men tjejer, var har ni kvinnorna? Ni kan ju inte planera en film med bara upphovs-män.
Ester flyttade sig från värmen vid öppna spisen till bordet vid det dragiga panoramafönstret ut mot Värmeln. Hon huttrade till och virade in sig i sin några extra varv i sin långa, spetsmönstrade sjal.
‒ Vad finns det för kvinnliga författare vi kunde ta en pjäs eller bok av? undrade Magda.
‒ Maria Lang eller Helena Poloni, föreslog Ebba som älskade gamla deckare. Skoga och Brunnsköping är idylliska på ytan men inte under den.
‒ Bra symbolik men för mycket ond bråd död, invände Noomi. Vi vill väl inte ta livet av varandra!
‒ Moa Martinson och Sara Lidman är ju klassiker, föreslog Hannes, Noomis pappa och Esters tvillingbror, som kom tassande från soffan till filmteamet.
‒ Nej, Hannes, de är inte nervklena nog, invände hans syster. Det måste vara trassligare om det ska handla om vår släkt!
‒ Jaha, ska det göra det. Ja, då vet jag inte riktigt. Birgitta Stenberg eller Kerstin Thorvall kanske?
‒ För mycket sex, invände Ebba. Sånt sysslar vi inte med i den här släkten.
Magda frustade till så det yrde sannost från klengåsen hon försökte få i sig.
‒ Ni sysslar inte med ”sånt”? Hur har ni då kunnat bli så många kusiner och sysslingar och pysslingar och annat oknytt som ni ska umgås med här hela tiden? Ni är ju lika många som sandkornen på den här ökentorra Värmlandsmackan.
‒ Vi blir bebådade, lyckades Ebba pressa fram medan hon halkade av stolen.
‒ Då förstår jag äntligen varför du doktorerar i teologi och inte biologi! sa Magda med ett leende brett som Glafsfjorden. Alla vid bordet skrattade lika högt som bron över den.
‒ Nu glömmer ni att det är en film ni planerar, sa Hannes. Ni pratar för mycket om verkligheten!
‒ Okej, okej, svarade Noomi. Marie-Louise Ekman borde regissera.
‒ Nej, nej, hon är för gammal, protesterade Magda. Jag gillar Anna Odell. Hennes filmer är komplexa så det räcker.
‒ Jag har hört att Tuva Novotny ska börjat regissera, kom Ebba på. Hon är ju uppvuxen i trakten. Och Ulf Malmros har en syster som heter Ami som är chef på Utbildningsradion. De är också värmlänningar. UR gör inte bara radio utan teve också.
‒ Men det blir ännu bättre om Novotny har en roll, inflikade Noomi. Pax för att hon spelar mig! Och Malmros blir görbra som producent, Ami alltså.
‒ Ella Lemhagens namn är perfekt, hon kan regissera, avgjorde Ester. Och Odell som gör så nojiga filmer får skriva manus.
‒ Nojig kan du vara själv, sa Hannes. Du har ju kôlsvart eyeliner och likadana glasögon som Ekman. Men ni har inte bestämt än vem som ska ha skrivit den där boken som ska filmas.
‒ Halldór Laxness har skrivit många bra kvinnoskildringar, föreslog Noomis mamma Rut som var islänning.
‒ Det räcker inte, det måste vara en kvinna. En svensk kvinna! Ester snäste av henne och började se uppgiven ut. Finns det verkligen inga fler som skriver familjedramer?
‒ Jo, massor, svarade Magda som läste till svensklärare. Men de jag kommer ihåg är inte tillräckligt mörka. Och så är de döda allihop.
‒ Jag ska skriva den själv! kastade Ebba ur sig.
Skratt och prat tystnade och alla tittade på henne. Till och med hennes föräldrar i andra änden av rummet. Ebba kände hur hon blev lika röd som lingonsylten i skålen som stod kvar på bordet. Och det berodde inte på att brasvärmen äntligen konkurrerade ut kallraset från den enorma fönsterrutan. Noomi kom till hennes räddning.
‒ Fantastisk idé Ebba, men du måste bli klar med avhandlingen först. Förresten så ska du och jag skriva en bok ihop sen, det sa vi ju när vi var små. Men nu ska vi ha en etablerad författare, som Susanna Alakoski, Kayo Mpoji och Martina Montelius.
‒ Det är Montelius vi vill ha! ropade Ebba, Magda och Ester i kör.