Den gode grannen
Han smäller igen boken och väger den i handen. Den cigarrökande Winston Churchill blickar upp på honom. Det är en fängslande skildring av både mannen och makthavaren Churchill och han hade gärna läst en stund till. Dessutom känner han sig trött, nästan matt. Men han ska gå, det är klart att han ska. Två minuter, sen ska han gå. Han vilar huvudet mot ryggstödet och ser ut på tallens majestätiska krona. Det är märkligt att han drar sig. När började han göra det? En fågel ilar uppför stammen och försvinner in i det mörkgröna. Han lutar sig fram för att få syn på den igen. Kisar och vrider kroppen. Han kan svära på att det var hackspetten som flyttade in i våras.
Han lägger motvilligt ifrån sig boken och går ut i badrummet. Han kissar och irriterar sig på att taklampan lyser alldeles för svagt. Ett grumligt, grått sken. Försäljaren lovade att den gradvis skulle öka i styrka ju längre tid den var tänd. Det är väl någon slags miljöanpassad historia kan man tänka. Han spolar och vänder sig om. Utan att fästa blicken på sin egen spegelbild öppnar han badrumsskåpet. På de två översta hyllplanen står vita plastburkar i olika storlekar. Han vrider och vänder på dem för att hitta rätt. Vanjas dosett behöver fyllas på och lagret han lagt upp kommer inte att räcka i evigheter. Han skulle behöva hitta en ny kontakt för att säkra upp inför nästa halvår. Men för tillfället kan han slappna av. På en burk står det Harald Eriksson 1936-02-14. Han river av etiketten och stoppar burken i byxfickan. Nu ska han bara hämta maten i köket och byta skor.
Tröttheten gör sig påmind i hallen. Yrseln kommer hastigt och han lutar sig mot väggen. Vrider sig så att hela ryggen får stöd. Det blev sent igår kväll minns han nu, säkert en bit över tolv innan han kom loss. Vanja krånglade med medicinerna. Hävdade att de låg på fel plats i dosetten. Att det var för många tabletter. Och sen vägrade hon att göra sig i ordning för natten. Han fick lirka och avleda. Det är inte konstigt att han är trött. Han blir lättad över insikten, men samtidigt oroad. Förr blev han aldrig trött. Då hade kärleken till Vanja och lyckan över att få vara tillsammans fyllt honom med energi. Glädjen i att få hjälpa och stötta henne efter olyckan hade varit hans livsluft. Gudarna ska veta att det inte varit enkelt. Hon hade varit motsträvig, faktiskt rent fientlig i början, men hennes beroende av honom hade fått henne att mjukna, att ge efter. Det är han tacksam för. Så ofantligt tacksam. Han vill inte tänka på vad som kunde ha hänt om hon inte gjort det.
Morfars klocka slår fem i vardagsrummet. Han måste rycka upp sig. Vanja väntar på honom. Förmodligen sitter hon vid fönstret och spanar ut bakom den florstunna gardinen. Ser man henne från gatan vet man inte säkert om det är en person eller ryggstödet på en soffa där bakom. Kanske plockar hon vissna blommor från Azalean och smular delarna till pulver mellan de smala fingrarna. Tanken på hennes späda hals och håret som lockar sig vid nyckelbenen får honom att skynda ut i köket. Matkassen trillar ut när han öppnar kylskåpet och han fångar den i sista sekund. Idag har han köpt kycklingbröst, oliver, ost och potatis. Han vet inte vad hon tänker laga och han struntar i vilket. Det brukar bli gott.
Med matkassen i ena handen och ett stadigt grepp om det svängda trappräcket med den andra går han försiktigt nerför trappan. Han smyger inte, men det är onödigt att klampa. Grannarna behöver inte veta allt. De flesta bryr sig säkert inte, men han har sett den unga mamman mitt över. Hennes blick som dröjt sig kvar.
På Vanjas ytterdörr sitter plastkransen med lingonris och små flugsvampar fortfarande kvar. Det är en sorglig syn så här långt efter jul och han lovar sig själv att ta ned den innan han går hem ikväll. Han ringer på och lyssnar till den fjantiga melodin på andra sidan dörren. Att den lät på det viset visste han inte när han köpte och monterade dit den. Då hade han bara brytt sig om de tekniska finesserna. Att både hennes och hans ringklocka skulle höra till samma system. Han hade förklarat fördelarna för Vanja. Om någon ringer på hos henne kan han öppna sin dörr och ropa ner om hon inte hinner öppna i tid. Att man även kan koppla ifrån hennes ringklocka så att den bara hörs inne hos honom vet hon inte. Men hon behöver skyddas. Det kommer så många människor och stör henne. Paret i porten bredvid. Hennes kusinbarn som bor en bit bort. Grannar i huset. De gör henne bara upprörd. Bättre då att han tar hand om henne. Han trevar efter medicinburken i fickan för att försäkra sig om att han inte glömt den. Det är skönt för henne att inte ha så starka känslor. Att inte behöva oroa sig för framtiden eller vad andra människor har för sig. Att få sova en stund då och då på dagen. Och hela natten till långt in på förmiddagen. Det kan man unna sig i hennes situation. Dessutom har de fått det så mycket bättre ihop. Det känns verkligen som att hon älskar honom även om hon aldrig sagt det.
Han sätter nyckeln i låset och går in. Det första han lägger märke till är att taklampan i hallen är tänd. Det andra är cigarettrök.
”Hallå?” ropar han.
Först hör han ingenting. Sen tycker han sig höra viskningar. Eller inbillar han sig? Nu hör han gnisslet från hennes rullstol när hon ändrar ställning.
”Henry, vi är här inne!”