(Maria Herdemark
Solkusten- Romanstart)
Prolog
Sanden är len när tårna sjunker ner, solen står högt på himlen och så här dags värmer den nacken behagligt, om några timmar kommer den att vara för het. Vågorna kluckar mot strandkanten, det är lugnt på havet idag och utanför den lilla viken ligger en segelbåt för ankar. Ovanpå stenarna som sticker upp och bryter genom vattenytan sitter måsarna och spanar efter fisk men något stör deras ro och dom börjar skräna I kör, en skata cirklar runt ovanför stenarna beredd att dyka ner och stjäla en uppfiskad fisk. Kvinnan och hunden vänder huvudena samstämt mot oljudet för att se vad det är som stör morgon lugnet. En utböling. Skatan får snart ge upp, måsarna håller ihop för att skydda de sina. Kvinnan vänder snart blicken ut mot havet igen, undrar vart dom plötsliga vågorna kommer ifrån när inte en båt finns att se så långt ögat kan nå. Hon tänker att hon är tacksam, för sin värld som är fylld av massor av vackert. Havet, lugnet, människorna hon älskar. Dom utgör en vacker bild där dom sitter i sanden, kvinnan och hunden, båda till synes avslappnade. Men hundens öron klipper uppmärksamt, lyssnar efter faror. Han sniffar i luften när vinden plötsligt vänder och bär med sig nya dofter, han fortsätter att vaksamt betrakta omgivningen. Han slickar kärleksfullt sin människa på handen när hennes hand smeker hans långa päls. Han är beredd.
Kapitel 1
Ljudet från E4: an var öronbedövande med långtradare som dundrade förbi långt över hastighetsgränsen, hon slöt ögonen och lyssnade, någon tutade. En och annan personbil körde också förbi i den tidiga morgonen. Vart var dom på väg, vem satt bakom ratten? Var andra lika nyfikna på henne där hon stod bredvid bensinpumpen? Hon trodde inte det, hon var ingen. Inte nu längre, allt som fanns kvar var ett skal. Hon såg ut som en människa, som pratade, skrattade, gick upprätt.
Det var en fasad, inuti var hon tom. Hon smuttade på kaffet hon köpt inne på macken, det var ett desperat försök att hålla sig vaken den sista biten. Hon svor tyst när hon brände sig på tungan. I den andra handen höll hon en stor kanelbulle hon inte ville ha. Kassörskan hade trugat. Hon såg ut att behöva en så hon fick lite energi. Vill hon verkligen inte ha en bulle för fem kronor extra?
Sara gav med sig, visst kunde hon behöva lite socker. Hon borde ha svarat att hon inte ville ha någon jäkla bulle, bara kaffe. Men det gjorde hon inte för det var inte den hon var längre. Hon sa inte vad hon tyckte eller kände. Hon inbillade sig att kassörskan stirrade på hennes hals, på blåmärkena, tills hon insåg att dom inte fanns där. Hennes blåmärken syntes inte.
Doften av avgaser är lugnande, den påminde henne om när hon var liten och åkte lastbil med pappa. Längre bort stod en lastbil på tomgång med musiken skrålande medan chauffören sträckte på benen. Dags att åka vidare.
Hennes lilla röda Clio var fulltankad och baksätet är fullastat med grejer hon inte kunnat skiljas ifrån. När hon satte sig slog hon på rumpvärmen på max, det var fortfarande kyligt så här tidigt på morgonen. Hon rullade förbi papperskorgen sakta och vevade ner rutan och kastade bullen. Hon lät rutan vara nedvevad för att få in lite frisk luft och doften av vår blandas med doften från bensinpumparna och avgaserna.
Vår är den bästa doften, efter en lång och kall vinter kommer den och påminner om att dagarna blir längre och snart kommer nätterna att vara varmare och ljusare. På motorvägs påfarten tryckte hon gasen i botten. Hon var på väg. Trasig och med osynliga blåmärken , men hon var fri.