Biskop Olaus – en ny värld.
Kistan med Frans var smyckad med blommor och dess färger lös upp i kapellet och i
vintermörkret. Biskop Olaus talade högt till den lilla skara på fem personer som hade kommit
till begravningen för att visa sitt varmaste deltagande. I talet tog Olaus upp Frans liv och
personlighet, han talade om sorg och saknad och om hoppet om ett evigt liv hos Gud. Olaus
avslutade med orden ”och låt ditt eviga ljus lysa över min far Frans. Amen.”
Begravningen tog plats i Nikkaluokta kapell vid Kebnekaisemassivets fot. Det var full vinter
och landskapet hade kamouflerat sig till ett platt och evigt snölandskap som aldrig tycktes
smälta. Stora snöflingor föll utanför över kyrkogården där gravarna nästan helt försvann
under snötäcket.
Biskop Olaus var nöjd med sitt tal. Och det värmde hans hjärta att så många hade tagit sig till
kapellet trots en vinterdag som denna. Den värmen Olaus kände gjorde honom stark, och
den hjälpte honom att hålla ihop sin sorg och sina tankar för att fylla sin uppgift som biskop.
Att begrava sin egen far.
Sanningen var att Olaus känt sorg under en längre tid. Hans samvete och skuldkänslorna
gnagde som en inred kompass som talade om för honom att han kunde gjort mer för sin far.
De gånger Olaus träffade sin far hade deras relation varit bra. Olaus hade alltid känt kärlek
till sin far och var säker på att det var ömsesidigt. Av tre syskon så hade Olaus varit den som
stått sin far närmast. Det var bara så och hade alltid varit. Olaus var den som tänkte på andra
före sig själv, osjälvisk och hjälpsam var det hans far brukade säga. Men Olaus kände inte så,
tvärt om. Självisk för att han valt jobbet före sin far. Och inte så hjälpsam då han kunde gjort
mer för sin far, även när han minst förtjänade det.
Olaus mådde inte bra av att träffa sin far. De hade inte haft kontakt på två år. De sista
gångerna satt hans far i fåtöljen, bedövad av sprit och mediciner för att hålla borta sina
demoner. Han ville aldrig prata med Olaus om sina problem, trots att Olaus var biskop och
en medmänniska med erfarenhet av att hjälpa andra. Olaus hade varit tvungen att bryta
med sin far när han förstod att han själv var medberoende. Det hade tagit honom lång tid att
inse att han förlorat sig själv när han omedvetet anpassat sitt beteende och personlighet, i
hopp om att kunna hjälpa sin far. Olaus hade inte sett någon annan utväg än att bryta
kontakten.
Det tog lång tid för Olaus att hitta sig själv, men efter ett tag när han slutat kontrollera och
hantera sin far, så började han må ganska bra. Men idag gnager hans samvete, han känner
att han övergav sin far för att rädda sig själv. Nu är han borta och inget kan ändras. Olaus
brukar säga till sin församling att det inte är lätt att vara människa, vi felar och gör misstag
det är mänskligt. Men själv har han aldrig känt någon tröst i de orden.
Kyrkvaktmästaren hade kört med snöskotern för att underlätta den lilla promenaden från
kyrkan till församlingshemmet där abbedissan ordnat med begravningsfika. Det började
genast att sörplas kaffe och några hembakade kakor gick åt. Det hölls både korta och långa
fina minnestal om Frans. Men att Frans var glad i spriten och hade självmedicinerat i många
år och brottats med sina demonen var det ingen som tog upp. Förvisso är det väl så det ska vara på begravningar och minnesstunder, att man pratar om alla fina minnen. Olaus kände
att han ville säga något fint, några ärliga ord som farväl till sin far. Olaus reste sig och knäppte sina händer,
blundade och sa: ”Spriten tog många år från dig far, det är den och inte dig jag lägger
skulden på. Du kan vara trygg nu, dina demoner följer inte med dig dit du ska. Vila i frid far.”
När begravningsfikan var över tog Biskop Olaus farväl och tackade alla, var och en, när de
lämnade församlingshemmet. Det var sent på eftermiddag och klockan hade redan hunnit bli
fyra. Det hela hade dragit ut på tiden trots att abbedissan bjudit in från klockan tolv med
notering om att avsluta vid tre-tiden. Men Olaus var van och hade efter många års
erfarenhet av begravningar accepterat att begravningsfika tar den tid det tar.
Det hade slutat att snöa och temperaturen hade sjunkit till 40 minusgrader. Biskop Olaus tog
på sig sin långa pälsrock. Trots det kalla vädret började han promenera hem. Hans hus låg
bara två kilometer bort.
Olaus fick kämpa sig fram i snön. Han funderade på att sluta promenera mellan hemmet och jobbet trots den korta vägen, just för att vädret hade ändrat drastisk den senaste tiden. Det kunde vara farligt att promenera de värsta dagarna. Han funderade vidare på att börja ta fyrhjulingen istället, den tar sig fram i alla väder. Det oroade honom att under de sista åren hade vintrarna blivit kallare och snön djupare och
tyngre. Och alla oväntade snöstormar som kom allt oftare. De flesta boende i Nikkaluokta
säger att nu i år 2105 blir en riktig vargavinter och den kommer för att stanna.
Av gammal vana hängde Olaus upp sin pälsrock i farstun för att torka, och rutinmässigt tog
han upp mobilen ur rockfickan. Han hade två olästa textmeddelanden. Det ena var skickat
idag klockan 16.10 från abbedissan: ”Jag påminner dig om att kontakta fru Andersson för att
boka tid för dopet.” Det andra meddelandet var från okänt nummer och var skickat idag
klockan 16.15. Textmeddelandet löd: ”Hej min son. Ring mig snarast! Hälsningar far.”