På bordet ligger det uppsprättade kuvertet, jämsides har ett fullklottrat brevpapper fallit ur. De står i köket. Kvinnan vid spisen är alldeles stilla, hennes ryggtavla skymmer barnen som sitter i hörnet och leker med några slevar och en kastrull hon stuckit till dem för att de ska hålla sig sysselsatta. Hela hennes kropp är uppmärksam på mannen framför henne. Som ett byte, paralyserat inför en möjlig konfrontation, inväntar hon hans reaktion och hoppas att det hon ser börjat pyra inom honom ska stilla sig inom den närmaste minuten eller så. Han är stilig, smärt och vältränad. Ett huvud högre än hon och några år yngre. Hon var inte ung när de träffades och inte särskilt vacker till det yttre, men han hade fastnat för henne ändå. Nu följer hon vaksamt skiftningarna i hans ansikte. Vecken i hans panna djupnar, hon ser hur hans huvud sjuder och blicken som bränner i sedlarna han håller i handen.
”Varifrån har du fått de här?”
Han lyfter blicken och möter hennes.
”Från mor och far.”
Hon har bestämt sig för att hålla sig så len på rösten som hon bara kan, allt för att få honom lugn igen. Hon har blivit bra på det. När han hör henne svara på det viset kommer han allt som oftast av sig, besinnar sig och låter bröstkorgen sänka sig en aning. Men den här gången är hon osäker på om det ska lyckas.
”Vi ska inte ha deras pengar!” Hans andetag förvandlas till ett lågmält frustande. ”Vad tror de om oss, att jag inte kan försörja min egen familj?”
Hon vet att det inte är lönt att argumentera men försöker ändå förklara.
”De vill ju bara hjälpa. De vet ju hur skralt det varit med bokningar.”
Han är så upprörd att han inte kan stå still. Hon ser hur det kryper i kroppen på honom, hur han rastlöst vankar av och an mellan bordet och skafferiet. Hans underarmar skakar och käkarna maler innan de säras igen. Han pressar sedlarna hårt i handen.
”Vad vill de egentligen?! Jag kan minsann göra rätt för mig, något annat ska de inte tro!”
Saliven skvätter när han talar och träffar henne i pannan. Han är bara någon meter ifrån henne nu. Hon står alldeles stilla, med sänkta axlar och fötterna stadigt rotade i golvet. I det här läget gäller det att inte utmana eller ifrågasätta, inte göra sig hotfull på något vis. Men att bara stå tyst kan också förarga.
”De vill oss inget illa.”
”Vi ska inte ha dem! Jag ordnar det själv!”
Han smäller handen i dörrkarmen. Barnen stelnar till och minstingen börjar tjuta. Han slutar inte för det, han hör dem inte.
”Nästa gång skickar de väl respengar för dig och ungarna, för att de inte tror att jag kan rå om er ordentligt. Vad tror de om mig?!”
”De vet att du både har utbildning och är duktig”, får hon fram.
Men hon vet att hennes ord inte spelar någon roll längre. Hon står likväl stadigt kvar vid spisen.
”Jag kan reda mig!”
En stol smäller i golvet när han i allt intensivare tempo trampar runt på andra sidan köksbordet. Minstingen får ny kraft i sin gråt och kvinnan flyttar sig närmare barnen för att med kjolen skugga faderns framfart, hon vänder sig hastigt om för att räcka dem varsin kall potatis. När hon åter riktar blicken mot mannen står han lutad över spisen med handen på vredet till eldstadens lucka.
”Vad gör du?! Du kan inte…”, säger hon, men hejdar sig.
Han står som förstelnad och stirrar in i lågorna som hungrigt slickar vedklabbarna. Spisen är nu varm nog för att värma minstingarnas välling och laga till gröten som de ska ha till kvällsvard. Hon sätter försiktig ena foten framför sig, rör sig långsamt mot honom.
”Mattias… ge mig pengarna.”
Omedelbart vaknar han till ur det som just fångat honom. De tomma ögonen får nytt liv, men mörknar hastigt igen. Utan att svara på hennes tilltal tar han vid där han nyss kom av sig. Beslutsamt sticker han in sedlarna i den brännheta spisen. De slukas snabbt upp av lågorna. Papperslapparna som skulle försörja dem de närmaste veckorna lämnar inte ett spår efter sig.
Hon står och ser på honom under tystnad. Barnen gnäller, det river i deras magar.
Eldtungor speglar sig i hans blick.
”Vi ska inte ha dem. Jag behöver inga allmosor! Jag driver en badanstalt!”