1920
Stående framför två järngrindar ser jag tydligt entrén till den vita stenbyggnaden med stora spröjsade fönster. Fasaden pryds av den prestigefyllda titeln, Konservatorium für Musik. Inne i kroppen drar viljor åt olika håll. I huvudet konverserar röster med varandra. Bondungen från Sverige, vad har han att göra här? Den andra rösten säger att det finns en anledning att jag står här framför grindar lika höga som Versailles.
I jackfickan räknar mina fingrar mynten. 1, 2 och en till. Det borde räcka någon dag. En man dyker upp på andra sidan, iförd formella kläder. En vakt? Munnen rör sig men jag jag uppfattar inte orden.
– Ich werde hier Violine studieren. Visst är det så? Geige är violin och studieren är studera.
Min fiollärare brukar pratat tyska med mig, så jag borde förstå.
Innan jag funderat klart ler mannen stort
– Natürlich, willkommen!
Den ena av de svarta grindarna öppnas. Jag börjar gå mot det vita huset vars gröna tak påminner om den kyrka där fiollektionerna ägde rum. Samlingspunkten i byn dit alla går för att träffas och lyssna på musik och där vi syskon fick lära oss instrument. Sedan vi var små hade vi fått höra att det var tur att våra föräldrar driver ett bageri med så pass bra ekonomi. Syskonkvartetten blev en liten orkester som spelade på allt från begravningar till födelsedagsfester i kyrkan och byn. Storebror Ivar på dragspel. Mellanbror Elias, nervöst lagd men spelar piano som en gud. Syster Margareta, en skicklig cellist. Hennes humör är det man ska se upp för.
Trots att far är en hyfsad pianist fick han aldrig möjlighet att jobba med musik som sin bror. Han påstår sig vara nöjd med tillvaron. Mors avsaknad av musikalisk bakgrund tar hon istället igen med känsla för affärer. Om de alla vore här skulle Ivar säga något i stil med, Jaja, vi får väl se vad det blir av detta. Elias skulle nicka med ett godkännande leende. Margareta skulle titta åt andra hållet i ren avundsjuka. Mor och far skulle krama mig hårt och kanske gråta innan de vinkade av mig.
För några år sedan föreslog min fiollärare konservatoriet i Nürnberg eftersom det är vida känt och för att han själv gått där. Skolan hade en lång tradition av att forma skickliga musiker. Vissa arbetar i symfoniorkestrar och andra som solister världen över. Orkestrar kan vara bra att börja med men för mig lockar livet som solist mer. Jag kan se mitt namn på affischer där det står solist, Nick Carlsson. Efternamnet måste ändras, det låter inte speciellt intressant.
I entrén är taket högt och dekorerat med abstrakta mönster där linjerna är behagligt förståndiga. De enorma takbjälkarna får lampornas ljus att kasta förvrängda skuggor mot väggarna. Mina nypolerade damasker ekar i otakt med vaktmästarens skor när han visar mig runt. Jag anlände trots allt sent på söndagen och hade inte förväntat mig någon på plats såhär dags. Den tomma korridoren känns lika skavande som kritans ljud mot den svarta tavlan.
Hela byggnaden är för stor för att se just nu förklarar han. Vi hinner bara se några lektionsrum och teatern där orkestern ska ha förmiddagsrepetition imorgon. Mustaschen ger ett auktoritärt intryck tillsammans med rock och pressade byxor som utgör den formella klädseln. För honom ingår inga arbetssysslor som innebär att smutsa ner sig. Den högresta mannen går snett framför och vänder sig om då och då. Han är noga med att jag förstår vad som gäller men ler emellanåt. De bruna ögonen sveper runt i korridoren som att han förväntar sig att någon ska dyka upp närsomhelst.
– Stort som Versailles, säger jag lågt
– Excuse me? My English, not good. Versailles? säger vakmästaren
Han muttrar något och drar ihop ögonbrynen.
I motsats till slottet är insidan sparsmakad, vit med mörkbruna trädetaljer. Väggarna pryds med målningar av kompositörer eller foton av elever som blivit kända. Mitt i trapphuset och överblickande alla sitter porträttet av en man med namnet Johannes Scharrer.
Vakmästaren pekar.
– The founder. The building was put in use 1821, rösten ekar mellan väggarna
Vaktmästarens rundvandring blev en hel historielektion. Jag misstänker att min fascination spädde på entusiasmen och förlängde nog lektionen avsevärt. Det var inte bara historia som stod på agendan. Han delar också med sig av erfarenheter från de bästa kvarteren för konst, mat och dryck. Även de områden i staden man borde undvika, som bordellen. Med ändrat tonläge råder han mig att låta bli. Basrösten kommer fram när han pratar allvar. Tankar rusar runt, vad kunde vara så farligt på en bordell? Vaktmästaren vänder sig mot mig. Sade jag det där högt?
Han stannar till och pekar med armen mot salen där konservatoriets orkesterrepetitioner äger rum imorgon. Det ståtliga rummet ser ut som en typisk teater, träbeklätt innanmäte med röda draperier och matchande röda sammetssäten. Hjärtat gjorde en oväntad volt. Utan att fråga går jag ner till de prydligt utsatta stolarna på scenen. Sätter mig på den första stolen längst ut, konsertmästarens stol. Ett förbjudet agerande för den som inte har positionen. Jag ser ut över de tomma bänkraderna. Blankpolerade ryggstöd stirrar tillbaka på mig. Jag nickar till ryggstöden och vaktmästaren ser roat på, lutad mot dörren. Jag blundar och lyfter armarna. Det valda stycket, Cavalleria Rusticanas Intermezzo, långsamt men intensivt. Värmen stiger från skjortkragen och håret faller ner i ögonen. Jag låter stråken vila på den sista tonen. Publiken ställer sig upp, en efter en. Den osynlige dirigenter ger ett tecken.