Huvan på den gula regnrocken var uppfälld. I skenet från en ensam glödlampa, påbörjade han sitt arbete. Metodiskt och organiserat, precis som med allt annat. Det gällde att hålla sig till planen. Inte avvika och börja improvisera. Inte nu när han hade kommit så här långt. Visst hade han tvivlat på om det skulle fungera. Och mer än en gång hade han blivit tvungen att ändra på planen. Till synes små ändlösa detaljer som fått ödesdigra konsekvenser. Till hans fördel. Mer än en gång hade ödet hjälpt honom. Ödet hade spelat en större roll än han först velat erkänna för sig själv. Men det spelade ingen roll nu. Planen hade fungerat. Nu var han nästan i hamn. Det gällde bara att inte bli slarvig. Några misstag hade han inte råd med. Trots det kunde han inte låta bli att kosta på sig ett muntert leende. Snart skulle alla få veta vad hon hade gjort. Vad hon hade gjort sig skyldig till. Den värsta synden av dem alla. Belåtet nickade han för sig själv, snart skulle slutet kunna ta sin början.
1
Carl Wilhelmson hade levt ett långt och framgångsrikt liv. Men priset hade varit högt, vid 70 års ålder hade han varken fru eller barn. Visst hade det funnits kvinnor. Men de hade kommit och gått lika ofta som solen gick upp och månen ner. Inte heller hade någon av dessa kvinnor spelat någon större roll i hans liv. De hade bara varit parenteser, underhållnings moment. Något han kunde roa sig med under natten för att sedan lämna och gå vidare när solens gyllene sken nådde horisonten. Ut på nya äventyr, driven av den ständiga hungern. Framgång var allt som hade räknats och med ihärdighet och hårt jobb hade han tillslut nått dit. Visst hade han under årens lopp råkat trampa folk på tårna och vänner hade blivit till fiender. Men det var sådant man fick räkna om man ville lyckas. Bli en av de få procenten människor som räknades till den absolut högsta eliten. Livet hade gjort Carl till en mycket duktig och eftertraktad advokat. Han har försvarat de mest vedervärdiga brottslingar, försvarat oskyldiga och samtidigt frågat ut våldtäktsoffer om de mest vedervärdiga detaljerna. Hur kort kjol hade de haft på sig? En för urringad tröja? Fel färg på trosorna? Det hade skärt i hjärtat att se de stackars tjejerna brytas ner av hans frågor. Men dom gångerna gjorde han bara sitt jobb. Jobbet som gjort hans byrå, W&W, välkänd över hela Sverige. Advokatbyrån som tillbörjan endast hade bestått av Carl och hans bäste vän Peder. Växte i raketfart till en av Sveriges största advokatbyrå med drygt 20 anställda. Framgången hade skapat rubriker. Journalisterna hade dragits till honom likt bin till väldoftande blommor. Carl hade levt livet ändå hade han aldrig känt sig så olycklig som nu. På senare år hade livet kommit i kapp honom. Frågor hur vida framgången verkligen var värd uppoffringarna och om allt hade kunnat varit annorlunda om han bara hade handlat annorlunda den där dagen för 50 år sedan. Maja. Hon hade fångat honom med storm. Han skulle kunna plocka ner månen och solen för hennes skull. Ändå hade han sårat henne på det mest oförlåtliga vis. Han hade varit ung dum och naiv. Han hade helt enkelt inte klarat av att ta ansvar för sitt handlande. Och nu var allt försent. Sorgen lade sitt tunga täcke över honom. Vant sökte hans hand efter skrivbords lådan som lovar frid och glömska. Rummet fylls av ljudet av glas mot trä och flaskor som klirrar mot varandra. I ett svep sväljer han whiskyn. Grinar illa när den efterlämnar en het brännande känsla i halsen. I takt med att mörkret faller och glasen blir fler, faller Maja ännu en gång ner i glömska. Och med ens blir livet betydligt lättare för Carl.
En molande värk väcker Carl. Huvudet känns som om det ska sprängas. Ögonen är tunga att öppna och kroppen värker. Luften är tung och fuktig att andas. Hur kom jag hem egentligen? Drack jag verkligen så mycket? Frågorna trängde sig på. Kräver svar som Carl inte har. Sängen är hårade än vanligt. Allt är mörkare än vanligt. Med fingertopparna stäcker han sig efter lys knappen till sängbordslampan. Träet är stickigt under fingertopparna som om snickaren hade glömt att putsa till det en sista gång. En molande oro börjar sprida sig i magen. Det är något som inte stämmer. Något är fruktansvärt fel. Eller var det bara inbillning? Skärp dig nu! tänker Carl. Du fick lite för mycket att dricka igår. Vem som helst hade varit lite snurrig efter det. Dessutom är han heller inte någon ungdom längre. Var är nu lamp fan? Du befinner dig i din egen säng, gardinerna är fördragna, det är därför som det är så mörkt. Du ska snart duscha, äta frukost och klä på dig för att åka till jobbet. Ta ett djup andetag. Torts det ville inte oron släppa sitt grepp. Efter mycket letande nådde fingrarna något som måste vara en lampknapp. Ett svagt sken sprider sig i rummet. Förfärad sätter Carl handen för munnen för att inte skrika rakt ut. Rummet som han befinner sig i, är definitivt inte sovrummet hemma. Det här måste bara vara en dröm, en hemsk mardröm. I vilket ögon blick som helst kommer han att vakna upp i sin alldeles för påkostade mjuka säng. För att säkerställa att det här bara är en hemsk mardröm, tar Carl sin högra hand mot vänster arm. Med fingrarna tar han tag i sitt skinn och nyper till. En brända smärta stålar ut i armen. Efter fingrarna syns små röda marken. Sakta börjar sanningen sjuka in hos Carl. Det här är ingen mardröm, allt är på riktigt. Allt från den ensamma sänglampan till dörren av järn och väggarna av betong. Detta var inget som hans alkoholdränkta hjärna har fantiserat ihop. Skräcken tillsammans med oron kramar Carls inre. Det måste finnas någon väg ut. Ett sätt att fly. Hoppet är det sista som överger en människa, sägs det.