Har du någon gång drömt om att bara få försvinna?
Du har tänkt att du inte orkar mer. Du har drömt om lugn och ro, utan de måsten du sedan tidigare har valt för dig själv. Du har velat rymma från jobb som dränerar dig på energi. Du har velat få ett slut på ditt tråkiga och tärande förhållande som totalt saknar kärlek, lust och passion. Du kanske till och med har tänkt på att avsluta ditt liv, men eftersom det är en utväg ”man bara inte tar” så har du på något sätt ändå varje dag samlat ihop dig och tagit dig an en vardag till.
Nu tänker du att du väljer att stå ut tills slutet kommer naturligt och att det kanske, kanske dyker upp ett mirakel på din väg, som kan rädda dig ur tristess och föra dig tillbaka till livet så som man läser om att det ska levas…eller så som du tror att alla andra har det. Kanske kommer det någon eller så händer det något som gör att du får byta liv, att du får börja om. Du lever på det där lilla, lilla hoppet.
Någon tar sitt sista andetag i luften på väg ner från stadens högsta bro. En annan har samlat ihop alla piller han har hemma och sväljer dem med BOB hallonsaft. Och kvinnan på Krukmakaregatan 8 känner efter en tredje gång, hon vill försäkra sig om att lampkroken verkligen kommer att hålla för 72 kilo.
De är få de där människorna, som efter att ha packat ihop sina käraste ägodelar och tagit ut alla sina sparpengar, sedan lyckats hålla sig borta för alltid. Men det finns de som är beslutsamma. Det finns de som drömt om att få försvinna och sedan har gjort det.
Det här är berättelsen om en plats för några av dem som inte vill leva längre, men som inte heller vill dö.
Kapitel 1
Då och då ges läsaren av landets största morgontidning en möjlighet att fästa ögonen på en till utseendet obetydlig och mycket liten annons, tryckt i tre korta rader:
Vill du försvinna från ditt liv men ändå fortsätta leva?
Pris: Billigt – jättedyrt.
Maila: pamperin@gmail.com
Kapitel 2
Det ser vackert ut på utsidan i alla fall. Av pensionatets namn att döma så hade jag förstått att porten skulle vara blå, men jag hade inte kunnat föreställa mig att den skulle vara så här blå. En port som den här borde dra till sig uppmärksamhet, är det inte uppmärksamhet som alla som åker hit vill undvika? Att pardörrarna är oväntat iögonfallande måste man ändå få lov att kommentera. Tusentals små mosaiker i olika nyanser av blått, en del nästan lila, ger porten ett uppnosigt intryck där den står placerad något inklämd i murens kraftiga och kalkputsade väggar. Alla som går förbi måste undra vad det här är för ställe? Å andra sidan har vi knappt åkt förbi ett enda hus den senaste timmen. Stundtals var vägarna inte ens asfalterade och sista sträckan bestod av en tvåspårig grusväg med anmärkningsvärt högt och oklippt gräs på mitten.
Hur gör jag nu? Knackar jag på?
Jag behöver inte vänta länge, chauffören som kallat sig för Henri kliver in framför mig. Han böjer sig ner, drar några kvistar av något som ser ut att vara havtornsbuske åt sidan och trycker på en liten centimeterstor mässingsknapp belägen ca 50 centimeter upp från marken. Jag tänker att den nästan helt osynliga ringklockan nog är ett smart knep att hålla förbipasserande nyfikna människor borta. Att knacka på den tunga mosaikklädda porten med bara sina knogar skulle man inte ha någonting för, knackningarna skulle inte höras någonstans.
Det klickar till i portens dubbeldörrar och Henri använder en del av sin kroppstyngd för att få upp dem. Det är nu det sker. Jag tar klivet in till mitt eget försvinnande.
Kapitel 3
Varje söndag gråter jag när jag går min långpromenad. Det är tur att det inte bor så många här i min lilla by. Regnar det är det skönt för då ser jag bara blöt ut, är det soligt väder gråter jag desto mer. Smärtan av ensamheten känns värre när det är vackert ute, vackra saker vill man dela med någon.
Under promenadens gång brukar jag passa på att ringa upp mina vänner, men för det mesta svarar ingen. Jag tänker att jag då i alla fall har visat att jag är en god vän, som har hört av mig. Ingen svarar, eftersom de är iväg på aktiviteter, sociala sammanhang och familjemiddagar.
För mig betyder det mycket att talas vid i telefon, jag som är ensam känner det som att jag får umgås med någon en stund. Men att prata i telefon verkar inte vara detsamma som att umgås för andra, mer normala, människor. Just mina vänner verkar i alla fall inte vilja prioritera det.
Om en vecka fyller jag år. Igår såg jag en scen i en Netflixserie där en familj sjunger för mamman som är precis nyvaken. Jag vet inte hur det känns. Jag vet inte hur det känns att på min födelsedag bli sjungen för av människor som jag håller av allra mest i hela världen. Jag vet inte hur det känns att älska någon villkorslöst och att själv känna mig älskad på samma sätt tillbaka. Jag vet inte hur det känns i hjärtat att få en tuschritad teckning av en fyraåring med gräddkladdiga fingrar bland krispiga vita lakan. Och jag kommer aldrig att få göra det heller.
Jag gråter varje dag. När jag säger det så kanske du tänker att jag överdriver. Men om jag säger att jag gråter 90% av alla dagar så ljuger jag inte. Och jag minns inte heller längre hur länge sedan det var som jag började gråta.
Mina tårar handlar nästan alltid om att jag känner mig ensam. Det är såklart hemskt att jag gråter, men om jag inte gör det, då kan jag nog inte heller fortsätta leva. Tårarna är en kanal för att tömma trycket på den tyngd av sorg jag ständigt känner inom mig.