Halva min familj är död och äntligen börjar hon känna mig fri. Känslan kommer smygande när kyrkklockorna ringer in till Annikas pappas begravning. Försiktig och trevande, pinsamt medveten om det opassande i att visa sig just nu. Små, pirrande bubblor av frihet som knappt går att förnimma, men hon känner igen dom från sin systers begravning för en månad sen. Det var då friheten steg fram ur mörkret och visade sig för första gången. En helt ny känsla letade sig in i mitt inre och låste upp en del av henne som hon inte visste fanns. Och nu är den tillbaka, starkare den här gången. Förbjuden och befriande.
Det är många gånger hon funderat över hur livet hade varit med ett normalt syskon. Det är ju ändå hon som är orsaken till allt, även om hon inte kan rå för det själv. Men om hon inte funnits… Bara tanken får friheten att öppna fördämningarna och ge sig hän helt och fullt. Annika tar ett djupt andetag samtidigt som hon motarbetar det leende som är på väg att spricka i mungiporna. Trycker undan, ner i den själsliga källare där friheten troligtvis bott hela hennes liv. Hon får inte. Kan inte.
Två av tre är borta. Nu är det bara en kvar. One to go. Mamma. Vilken absurd tanke. Att sitta i en kyrkbänk och önska livet ur sin egen mamma. Så gör man bara inte. Speciellt inte på sin pappas begravning. Skulden slår till med full kraft och hon skruvar besvärat på sig i kyrkbänken. Grimaserar för att få käkarna att slappna av och torkar bort kallsvetten från överläppen med pekfingret.
Det bästa vore säkert att låta skulden dra ner henne i djupet där hon hör hemma. Det vore rätt åt henne och kanske skulle det få henne att se sörjande ut. Men samtidigt kan hon inte släppa taget om känslan av att kunna fylla lungorna med luft till fullo. Annika ruskar på huvudet i ett desperat försök att stänga dammluckorna till de förbjudna tankarna. Friheten tvingas gå många ronder med skulden idag, det är helt klart. Men hon behöver koncentrera sig på begravningen nu. Vara närvarande i det som sker. Vara en god människa, så gott det nu går.
Annika sneglar på sin mamma som sitter bredvid i kyrkbänken. Hon sitter med blicken riktad framåt och verkar titta ut i tomma intet. Hennes neutrala ansikte rör inte en min, nästan som att hon befinner sig någon annanstans. Och förmodligen är det så det är. Annika böjer sig fram och kikar på Emil och Olle som sitter bredvid sin mormor. De sitter med böjt huvud och tittar ner i knät. Inte så konstigt i den här situationen.
Annika sveper blicken över kyrkbänkarna för att se om det finns någon där som hon inte känner. Om hon har några okända syskon dyker de säkert upp här. Men det finns bara välkända ansikten i bänkarna. Förutom Janne, barnen och mamma finns det sju personer till i kapellet, förutom prästen. I kyrkbänken mittemot sitter två av pappas syskon som jag inte träffat på minst tjugo år. Två kusiner känner jag också igen. Däremot saknas den faster och farbror som kom med dödsbudet på vår bröllopsresa. Så typiskt dom att inte komma, trots att de var de som umgicks mest med pappa. Men de har alltid varit lika egoistiska som honom, så hon borde väl inte bli förvånad. Hon försöker kväva en irriterad suck och fortsätter att titta runt i kyrkbänkarna. Kan snabbt konstatera att det bara är två personer närvarande som inte hör till släkten. Två kollegor. På ett sätt sorgligt att de är så få, men samtidigt är hon inte förvånad. Det var inte många som gillade hennes pappa. Eller orkade med. Och på det där skamligt triumferande sättet ger det henne en bekräftelse på det hon själv känner. Hon är inte ensam.
Annika rycker till när någon kramar hennes hand. Det är Janne som vill ge henne sitt stöd. Han kan inte veta att det inte behövs, så hon ger honom en uppskattande blick. Det var annat när hans pappa dog för för drygt ett år sedan. Janne var i sorg på det där normala sättet och hon lyssnade avundsjukt när han delade minnen och upplevelser han hade med sin pappa. Det var uppenbart att han hade haft en pappa värd namnet.
Det hugger alltid till i bröstet när någon berättar om fina minnen från sin barndom. Om trevliga familjemiddagar, roliga semestrar, hjälp vid renoveringar eller barnvakt. Hur deras pappa funnits för dom som om det vore den självklaraste saken i världen. De berättar om sina syskon, hur de gaddade ihop sig mot föräldrarna, hur de gemensamt tar ansvar för föräldrarna nu när de blivit äldre. Och hur förtvivlade de blir när föräldrarna dör. Hon vill också kunna gråta hejdlöst, dela minnen, skratta åt roliga episoder, tappa fotfästet när hon ser något som påminner om sin pappa. Men hennes ögon är torra. Mannen som ligger i kistan var bara en ytlig bekant. Bakom ögonlocken finns inga tårar, men hon sörjer att hon inte kan sörja.
Annika blundar och tar ett djupt andetag. Känner tröttheten komma. Hon är ovan att vara i den förbjudna, men härliga frihetskänslan. Det är lättare att göra som hon brukar. Stänga in känslorna, ta på rustningen och gå in i sin roll. Vara den hon förväntas vara.
Hon rycker till när den unga prästen börjar tala och inser att kyrkklockorna har tystnat. Rätar på sig i kyrkbänken och ger prästen ett bekräftande leende. Skådespelet kan börja.