– Horunge!
Han lutade sig över henne och väste fram ordet mellan sina ojämna nikotinfärgade tänder.
– Förlåt? sa hon och tittade förvånat upp.
– Du ska inte säga förlåt till mig. Be läsarna om ursäkt i stället om du tänker låta det se ut så där på sidan i morgondagens tidning. Eller är våra kära prenumeranter också horungar i dina ögon, kanske?
Han pekade på hennes skärm och såg noga till att det just var hans högra långfinger som fastnade på ordet ”fritid” som så olyckligt hamnat ensamt på den översta raden i den tredje spalten.
– Och vet du inte vad horunge är, kan du väl fråga någon som jobbat här längre än tre dagar.
– Jag vet faktiskt vad horunge är – och jag har varit här i över sju månader.
– Oj, drygt sju månader, wow, snacka om att göra avtryck, Åsa!
– Lisa. Jag heter Lisa.
Han lämnade nyhetsdesken utan att möta vare sig hennes eller någon annans blick. Hade det här utspelat sig för fem år sedan, eller kanske bara tre, hade han levererat sina spydigheter betydligt högre och sedan nöjt tittat sig runt för att se sina gamla kolleger flina med. Då hade det här varit hans domän, hans stora scen, där han så ofta spelade huvudrollen. Då var han tidningens Jarl ”Fucking” Kulle – en referens som han förstod skulle flyga över dagens obildade, historielösa journalisters huvuden.
Nu brydde han sig inte ens om att höja blicken. Han visste att det inte var någon idé längre. För det första kände han inte igen hälften av dem, än mindre kände dem. Och för det andra visste han att de inte skulle skratta med honom. De skulle i stället ta hennes parti. Han var inte längre stjärnan. Han spelade i bästa fall en biroll. Eller för att tala klarspråk: Han hade blivit en jävla statist. Ridå, Stefan Koch!
Han tog de smala trapporna upp till plan 3, där han efter den senaste flytten, den tredje bara i år, fått sin plats – mitt bland gapiga annonsnasare och grälla marknadsslipsar. Det var människor han föraktade av hela sitt svarta hjärta men som han visste var de som drog in pengarna för att hålla asgamar som honom själv under tidningens tunna vingar. På papperet var han fortfarande journalist, men han hade inte längre sin plats, vare sig den fysiska eller mentala, hos dem.
De enda fördelarna med att sitta på det våningsplanet var att ingen hade koll på när han kom, ofta sent, och när han gick, ofta tidigt, och att de inte tvekade att korka upp lite bubbel när en stor affär gått i lås. För ett par muggar gratis alkoholhaltig dryck någon gång i veckan, kunde han till och med stå ut med alla dessa idioter. Att välja mellan gratis alkohol och noll kontroll på plan 3 eller fruktkorg och en jävla massa övervakare på plan 2 var inte direkt ett svårt val. I alla fall inte numera.
Klockan visade bara 11.07 men han var redan på väg ut på lunch. Kinesen fyra minuters ganska rask promenad bort, hade just öppnat och dagens första öl väntade på honom. Precis när han lättat från stolen och tagit jackan i handen, ringde telefonen. Okänt nummer. Han svor tyst för sig själv. Övervägde för en kort sekund att skita i att svara men muttrade med en suck vid den femte signalen:
– Ja, Koch.
– Stefan Koch?
– Ja, det är jag.
Vilken fårskalle, hur många jävla Kochar tror han arbetar här, tänkte Stefan.
– Jag har ett tips till dig.
Koch kvävde en gäspning och sa kort:
– Okej, vad intressant, jag uppskattar verkligen läsarkontakt, men jag är precis på väg ut på lunch, så du kanske kan ri…
– Visst, gå och drick din lunch på Feng Di du, men svara mig först på en enkel fråga: Vill du vara med och fälla ännu en minister?