Det ringde på dörren, tre gånger tätt efter varandra. Min ringklocka kan väcka döda, nu flög jag upp från soffan så hastigt att datorn höll på att glida från mitt knä ner på golvet. Jag hade varit djupt inne i tankekulverterna på jakt efter rätt ord. Nu skulle jag aldrig hitta det.
Ingen kommer hem till mig oanmäld. Det måste vara brevbäraren, fast det var fel tid på dagen. Eller en granne som låst sig ute. Eller någon som ville sälja något. Jag stod statystilla och väntade.
Nästa signal var lång och när den strax följdes av ytterligare en kände jag hur min alltid lättväckta irritation började röra på sig, knuffade undan oron och fick mig att lossna från golvet och klampa överdrivet tungt ut i hallen och öppna dörren. Bryskt, för att göra intryck på vem det nu var att jag var Strängt Upptagen och Inte Hade Tid.
Utanför stod Amelie med fingret beredd på ringklockan. Och jag kom förstås av mig helt.
”Hej, Emma. Kan jag komma in?”
Tiden, och min hjärna, stod stilla i några sekunder, så steg jag åt sidan utan att få fram ett ord.
Visste hon något? Hade hon och Sam pratat? Hade han berättat om oss? Och vad hade han i så fall sagt, vad kunde han sa sagt om våra få, nästan ordlösa möten?
Hon behöll skorna på – förstås, fint folk tar inte av sig – och gick rakt in i stora rummet. Hon kastade en blick in i köket och stannade upp i steget några sekunder utanför sovrummet när hon passerade.
Det kröp i mig av obehag. Mitt hem är min borg, mitt hem är mitt förbannade fort. Och Amelie var den sista jag ville ha innanför vallgraven.
Hon satte sig i soffan i vardagsrummet. Jag blev stående i dörröppningen. Sen kom jag att tänka på att jag hade krönikeutkast utspridda på soffbordet. Jag rafsade åt mig dem, slängde in dem i närmaste hylla och ställde mig i dörren igen.
Hon hade lutat sig tillbaka, lagt det ena benet över det andra. Nu knäppte hon de smala händerna kring knäna och såg sig om i rummet, utstuderat långsamt tyckte jag.
”Trivs du här?” sa hon.
”Ja”, min röst var hes och svag och jag harklade mig. ”Ja, visst, jag trivs väldigt bra här. Ville du något särskilt?”
Hon såg på mig och hennes ljusa ögon tycktes ha mörknat. Av ilska? Var hon påverkad av något, kanske de där tabletterna som Linnea nämnt någon gång? Hon hade blåaktiga ringar under ögonen, men det brukade hon ju ha.
”Jag vet. Så du behöver inte spela oberörd.”
Mitt hjärta började slå fortare. Balkongdörren stod öppen mot våren därute, men nere på gården var det tyst; inga glada ljud från förskolebarnen ekade mellan husväggarna. Det var sent på eftermiddagen och de flesta hade väl hämtats hem. Jag hade behövt deras skratt just nu.
”Vadå vet? Vad är det du vet?”
”Att ni har legat. Och jag kan lika väl berätta att jag har gjort något jag aldrig trodde jag skulle sänka mig till: jag har läst i hans telefon. Messenger, mejlen. Och i anteckningsappen. Det var faktiskt det värsta. Det han skrivit där.”
Mitt i min förvirring och skam greps jag av nyfikenhet. Vad hade han skrivit?
”Alltså, egentligen var det rätt komiskt, även om jag hade svårt att se det så först”, fortsatte Amelie. Hon reste sig och började gå runt i rummet. Hon synade hyllorna som täckte en stor del av väggarna, drog med ett finger över några rader med bokryggar. Utan ett ord lyfte hon på mina småpryttlar som stod lite överallt: björnen av brons som jag fått som avskedspresent av arbetskamraterna på första tidningen jag vikarierat på, de små skålarna som varit mammas, porslinsfisken jag köpt i Portugal. Hon synade dem och la tillbaka dem lite hur som helst, ganska hårt, med små smällar.
Hon ställde sig framför balkongdörren, vinden som svepte in med de söta, ljuva syréndofterna lyfte på hennes ljusa hår.
Jag stod kvar och väntade. Ett slags underlig lättnad spred sig inom mig. Och faktiskt något som liknade en förväntan. Vad skulle hända nu?
”Jag förstod ju att det fanns någon igen. Men aldrig”, hon vände sig om och såg mig i ögonen, ”aldrig hade jag kunnat tro att det var du.”