1.
“Pilla inte!”
Så snäser mamma. Alltid.
När vi är i affären. Jag tittade faktiskt bara på förpackningen, tänkte inte öppna den. Rörde aldrig ens vid stickan.
“Pilla inte!”
Tyget på hennes regnblöta kappa när vi står i kön till kassan. Små tunna hårstrån som reser sig ur mönstret. “Pilla inte!”
Som hårstrån på hennes arm. Som på stranden, i Thailand, när jag lekte sticka med glasspinnen som jag hittat.
“Pilla inte!”
Eller när vi är hos farmor.
Men farmor bara ler. Lägger huvudet på sned. Halsen skrynklar sig.
Farmor har prydnadssaker överallt. “Pill-a in-te”, viskar mamma. Läpparnas rörelse är stora, men orden finns knappt. De är bara som små pustar. Inte som när man blåser ut ljusen på födelsedagstårtan.
På bordet ligger små genomskinliga fåglar i tunt glas. Små och sköra som bebis såpbubblor. Jag skulle kunna mosa dem mellan fingrarna.
“Eira!”, säger mamma.
“Hon får”, säger farmor. Farmor ler med tunna läppar. Diskret tittar hon på väggklockan som hänger ovanför mammas huvud.
Mamma förstår inte. Hon har sina ord. Hon pillar på allt med sina ord. De väller upp ur henne. Mamma rör vid allt med sina ord. Som regnet.
Jag visar med handen, men hon fattar inte.
“Det skulle va så fint om Eira kunde få ett lillsyskon”, säger hon. “Snart börjar hon äffan”, så säger hon. “Och sen lågis och sen så vet man aldrig”, säger hon.
Efter sommaren ska jag börja förskoleklass. “Då vet man aldrig”. Så säger mamma. Då är jag sex år. “Det blir väl som en sladdis”, säger mamma. “Men det är sista chansen.”
“Ja. Jo, jo”, säger farmor och ser obekväm ut. Ögonen vandrar.
En sladdis tänker jag. Tanken slingrar sig. Snor ihop sig i ett trassel. Korvar sig i magen. Det spelar ingen roll om det är en pojke eller en flicka. Bara den skyndar sig. För sen vet man aldrig.
Jag dukar fint. Skeden ska ligga som ett moln över tallriken. Över solnedgången. Och mamma och pappa på var sin sida. Så var det i Thailand. Mamma sa att vi behövde “komma bort”. Att det kanske var det som behövdes “för att”. Ja, “för att”.
Jag ville att de skulle hålla varandra i handen. Men de stod långt ifrån varandra. På var sin sida om solnedgången.
Och mamma hade med sig handsprit i en liten flaska. “Inte pilla”, sa hon. Det stack i ögonen och luktade vindrutetorkare.
“Ni har ju Eira”, säger farmor och lägger sin hand på min axel. Huden är för stor. Den skrynklar sig. Den ser ut som en död fågel. Som den vi såg på gatan en gång när det också regnade. När vi var på väg hem från Doris. Då ville jag inte röra.
Jag tittar på mamma. Kniper ihop läpparna. Varför säger hon inte?
Farmors hand stryker fram och tillbaka. Men den kan nypas jättehårt. Jag pressar ihop ögonen. Varför säger hon inte?
Egentligen vill jag trycka på alla knapparna, så att de också får lysa, men då blir mamma arg. “Men, Eira!”, skulle hos säga. “Vi har ju fryssaker!”
Vi har fryssaker. Gammaldags vanilj. Jag fick stå på tå när jag skulle välja. Fingrar var fuktiga och gjorde mönster. Sjöstjärnor. Jag låtsades att de var på botten. På den alldeles vita sanden.
“Pannkakstårta får det bli”, säger mamma och lägger ner glasspaketet i korgen. Jag ser, genom springorna, att den hamnade på stickan. Stickan är nästan som en termometer. Nu kommer den bli iskall och börja frysa.
Egentligen vill jag ha prinsesstårta med grön marsipan. Och ljus. Ljus som man sticker in genom huden på tårtan. Men jag har lovat mig själv att jag inte ska önska mig något. Förutom en bebis. En som man kan ladda. Jag tittar på mamma i hissen.
Kanske kunde jag fråga pappa vad som händer när allt är för sent? Jag kunde springa fram till honom och lägga mitt huvud i hans knä och spreta med fingrarna över magen. Han skulle rycka till, med benen. Men sen skulle han lägga händerna över mitt hår.
Om han inte var så där tyst. Då går det liksom inte. Men om.
Då skulle jag trycka örat mot hans mage. En gång hörde jag hur det kurrade där inne. Som i ett jättestort tomrum, ett ödehus. Han kanske kunde ha en sladdis?
Den ska bli blå. Det ska bli ett blått streck. Spetsen som man kissar på blir rosa, sen ska man vänta. Då får man inte pilla på den. Den är äcklig. Det är mammakiss på den. Om man nuddar den måste man tvätta händerna. Och kanske fungerar det inte om det kommer baciller på den?
Håret hänger ned över ansiktet. Jag skuggar bordet. Som ett moln. Jag har klättrat upp på köksstolen och har en hand på varje sida om stickan. Utan att röra.
“Mamma, när kommer strecket?”, säger jag. “Hur länge har vi väntat?” Mamma plockar med disken. Vattenkranen låter som en orm. “Mamma?”
Utan att mamma märker något så drar jag in luft genom näsan. Jag vill känna om det luktar bebis.
“Mamma?”
Varför svarar hon inte? Jag vågar inte titta. Om jag vänder bort blicken så kanske det inte blir något streck.
“Mamma?”
Då tystnar allt. Ormen har dragit ihop sig och väntar på att få göra ett utfall. Jag spänner axlarna. Jag måste tvinga blicken att stanna kvar på stickan. Jag får inte förstöra.
“Sluta Eira. Det funkar ändå inte.” Rösten skenar. “Det funkar fan aldrig”.
Sen slänger hon den rosa Wettextrasan så att den flyger tvärs över rummet. Slår emot fönsterrutan med ett plask. Den blir sittandes där en stund, innan den lossar i ena hörnet, gör en kullerbytta och landar stumt på fönsterbrädet.
Först då ser jag vad jag håller i handen. Min mun är vidöppen när jag möter mammas blick. Svarta små pennspetsar som skriver orden på mig med spretig handstil. Jag märkte inte själv när jag plocka upp stickan.
Så skriker hon.
“Pilla inte!”