Födda en varm sommardag vid samma tid, på samma BB skulle en astrolog nog benämnt dem tvillingsjälar. Blonda och blåögda båda. Anna Maria Karlssons mor ansågs i äldsta laget att föda barn. Med oro och iver hade föräldrarna väntat på nedkomsten. Karin Elsie Berg kom först i vuxen ålder i kontakt med sin far. Innan dess hade hon ibland funderat över om barn med en förälder fick hälften så mycket kärlek som barn med två. Att mamma Elsa älskade henne visste hon, och mormor – men för övrigt? Anna var av en annan sort – obekymrad om det mesta.
De drogs till varandra första veckan på gymnasiet. Den gula tegelskolan mitt i tätorten möttes med längtan hos Karin, Anna bara fnyste.
”Så ful och tråkig”, sa hon. ”Jag vill helst börja en handelsutbildning direkt. Ska överta pappas taxifirma så småningom, köra bil istället för att plugga. Mamma tycker jag är för ung.”
Karin såg med beundran på sin nya kompis. Så säker hon verkade.
”Men nu har vi tre viktiga år framför oss.” Karins röst blev svagare när hon fortsatte: ”Vi har ingen bil.”
Karin har sina drömmar – inte om bil utan om att bli sedd. Sången kanske, en dröm hon håller för sig själv. Även nyheten mamma Elsa kom med för ett tag sedan, att Birger skulle flytta in hos dem, är hon tyst om. Den flytten gick snabbare än Karin anat. En kall påskhelg dök han upp med en stor resväska och en orkestergitarr – en kylig vindil kom in med honom. Lägenheten blev plötsligt liten, Birger Wernersson tog plats. Han gjorde fåtöljen i grön manchester till sin. Karin fick hitta en annan plats att krypa upp och läsa i, när han var hemma. Den biten var dock inte det svåraste, skulle hon bli varse. När han tog fram gitarren och spelade för dem tyckte Karin att han var duktig, men hon bad honom aldrig lära henne spela.
Hos Annas föräldrar Gerda och Stig fick Karin en fristad. Gerda anade tidigt att Karin ibland hade det jobbigt hemma. Hon kom att ge denna, som hon såg, sköra tonåring mycket av sin värme och sin tid.
”Vad vill du bli”, frågade tant Gerda en dag när flickorna fikade vid köksbordet.
”Sjuksköterska, tror jag”.
Karin var fortfarande blyg och tyst tillsammans med Annas föräldrar. Aldrig skulle hon våga yppa sin dröm om att bli sångerska, om ett piano och om pianolektioner. Hon insåg att hon var tokig som fantiserade om att få sjunga duett med Elvis Presley eller Harry Belafonte. Tommy Körberg var vid den här tiden en okänd pojke. Även om hon hade en fin röst, visste hon att ett liv med sången var onåbart. Men hon hade noterat i Nyhetsbladet att ett dansband sökte en vokalist. Skulle hon våga svara?
”Det är ett fint och viktigt yrke”. Tant Gerda klappade Karin på handen.
”Så äckligt att ta hand om spyor eller torka folk i ändan.” Anna grimaserade med äcklad min men sken sedan upp.
”Fast förstås, det finns nog snygga läkare där.”
”Men Anna”. Gerda tystade dottern med en huvudskakning.
Även Anna gillade det nya skollivet. Med Karin skulle hon upptäcka en ny värld. Killar, smink, skoldanser, vuxenvärlden hägrade – hon hade lätt för sig så pluggandet bekymrade henne inte. Med sitt ljuslockiga hår och stora blå ögon, spänstig och duktig i gymnastik, omsvärmades hon snart av killar både från andra och tredje ring. Kall kunde hon vara mot dem – men ett par hade hon redan kysst och hånglat lite med.
Karin var blåögd på annat sätt. Dagdrömmare och barnslig, tyckte hon själv. Hon betraktade killarna på avstånd, tystnade oftast när hon och Anna omringades av beundrarskaran. Jag är inte den de vill ha, tänkte hon. Så kom Göran i hennes väg. Skolans bäste handbollsspelare, lång och mörk med varmt leende. Det leendet skulle senare kosta Karin många timmar av sorg.
Annas säkerhet smittade av sig. På lektionerna blev Karin alltmer aktiv. Hon kunde det mesta, och läxorna var oftast enbart ett nöje. Men ett störande moment var Birger Wernersson, som fanns överallt i hemmet. Han hade börjat anmärka på det hon sa eller gjorde. En enda gång hade hon pratat med mamma Elsa om honom men fick svaret att inte ta det så allvarligt. ”Han skojar nog mest”, sa mamma till sist. Efter det höll Karin tyst. Anna var den enda som hon till slut anförtrodde sig åt.
Därmed mötte Anna för första gången en värld som inte var lika ljus och enkel som hennes egen. Efter detta förtroende bjöd hon ofta hem Karin att sova över.
”Då slipper du honom ett tag, skit i honom”, var hennes råd.
Många helger packade Karin böcker, pyjamas och necessär i sin slitna väska, tog bussen till tätorten och det stora jugendhuset med de vackra fönstren . Tant Gerda log och lade armen om henne.
”Jag har bäddat åt dig i gästsängen i rummet intill Annas. Säg bara till om du behöver något”.
Då kom lugnet efter sammandrabbningen med Birger innan hon stängt dörren bakom sig. Hon kunde andas ordentligt utan klumpen i magen som ofta visade sig i hans sällskap.
”Jaså du ska till droskägaren och hans högfärdiga dotter igen, hon som inte ens kan komma hit. Du är som en hund i koppel efter henne”, hade han sagt.
Orden tog Karin hårt. Tårarna steg och hon vände sig bort. Det skulle mamma ha hört, tänkte hon. Mamma som aldrig sa ett ont eller kritiskt ord om någon. Men mamma Elsa var inte tillstädes och lite för ofta upptagen med sin nya kärlek.
Anna såg i ögonen att hennes kompis behövde piggas upp. Det oanvända läppstiftet hon köpt igår skulle Karin få. En ovan känsla började gro – ilskan över orättvisor. Att detta framöver skulle leda till epitetet den rebelliska taxichauffören, föresvävade inte henne då.