Jag blundar och tar ett djupt andetag. Håller andan i tre sekunder, innan jag andas ut igen. Det är min meditationsapp som tycker jag ska göra på det här sättet. Andas in, andas ut. Väger samtidigt för och emot. Som så många gånger förut pyser luften ur mig innan jag får fram några ord. Jag ställer det halvtomma vinglaset på bordet, strax bredvid den misslyckade pizzan. Jag tittar upp på Björn som sitter mittemot. Han är upptagen med att knapra av det icke-brända från en av kanterna. Jag harklar mig för att testa att stämbanden fortfarande fungerar. Sen fyller jag lungorna igen. Ett nytt försök. Tre sekunders stillhet.
”Ehhm. Jag. Jag tror vi behöver en paus… Från varandra.”
Trots att jag fortfarande är hungrig infinner sig en känsla av välbehag. Jag nyper mig i armen under bordet. Ingen dröm.
”Va, vad menar du? På grund av mozzarellan?”, säger han.
”Nä, alltså”, jag har svårt att få fram orden. Fattar han verkligen inte. ”Självklart inte. Inte bara för mozzarellan…”
”Nähä, pizzasåsen också eller. Jag kan beställa en hämtpizza istället?”
”Snälla Björn. Det är inte Pizzan det handlar om. Det är ingen idé att förklara”, säger jag och suckar.
”Men försök då. Hur svårt kan det vara. Jag glömde bort att vi skulle göra pizza, okej?”
Jag lyfter upp det halvfulla vinglaset och tar en klunk. Allt för att få lite mer tid till att sortera mina tankar. Givetvis är det inte det på grund av att han ätit upp huvudingredienserna till pizzan som en toast till lunch. Det är inte det faktum att det var han själv som igår föreslog att vi skulle använda resterna vi hade kvar till en pizzakväll bara vi två, men sen glömde bort det när han var hungrig. Det är allt det andra. Livet. Det här är toppen på isberget som mitt Titanic till slut kommer krocka med. Då barnen redan sitter tryggt i varsin livbåt i en universitetsstad kan jag låta skeppet gå under. Som kapten på båten ska jag följa med det ner i djupet. Ett nytt andetag. Tre sekunders evighet.
”Okej. Jag försöker… Vi älskar inte varandra längre.”
”Va?! Jag älskar dig”, svarar han direkt.
”Gör du verkligen det. På riktigt?”
”Givetvis gör jag det. Och du brukar säga att du älskar mig?”
’Tills döden skiljer oss åt’. Dessa ord lovade vi varandra för tjugo år sedan. En av mina bästa dagar i livet. Vi var så vackra. Han i sin stora mörkblåa kostym och lockigt svallande hår. Jag i en satinklänning utan axelband, som hade anpassats till gravidmagen. Emma som brudtärna. Vår lilla prinsessa. Orden vi sa till varandra kommer tillbaka till mig igen. Räknas själslig död, tänker jag och råkar fnittra till. Vinet har fått mig att slappna av. Mer än jag vill med tanke på situationen jag befinner mig i. Jag tittar upp på Björn som stirrar intensivt tillbaka. Han är röd i ansiktet. Tänk hur oattraktiv han blivit de senaste åren. Håret har försvunnit, inte blivit silvrigt som på andra män. Hans kropp har växt, men inte på det attraktiva sättet. Han har blivit så tyst. Och bitter. Jag är skyldig honom att säga som det är. Ett nytt kapitel. Tre sekunders sorgearbete.
”Ja, förlåt… Det var längesen jag faktiskt menade det…”
”Hur fan kan du säga så där? Jag har också känslor.” Han snyftar lite överdrivet.
”Förlåt.”
Det knyter sig i bröstet på mig. Är det medlidande eller något annat jag känner. Kanske både och.
”Jaha, hur blir det nu då”, frågar han.
Jag tänker på alla de gånger jag förlåtit honom. Hur ingenting någonsin förändras. Alla brutna löften. Den här gången ska det bli annorlunda. Ett nytt löfte till mig själv. Tre sekunder, sen är ingenting längre som det varit.
”Jag vet inte… Men jag vill skilja mig.”
Senare samma kväll ligger jag nedkrupen i soffan. Invirad i en mjuk filt. Vinglaset är påfyllt. Vad skönt det var att få säga det jag tänkte rakt ut. Det måste vara så här han känner hela tiden. Björn gav sig i väg till kvarterskrogen direkt efter middagen. Där han har blivit medlem i den inofficiella stammisklubben. Vem kan jag höra av mig till om jag också vill ut och ta ett glas, tänker jag. Barnen är givetvis inget alternativ. Kanske Sofia. Men hon är säkert i väg på någon magisk weekend med sin nya man. Dessutom börjar det bli ett tag sen vi sågs. Jag plockar upp mobiltelefonen och börjar gå igenom kontaktlistan. Efter att ha strukit en del namn skickar jag i väg ett sms till Anna på HR. Visst, hon är några, eller ja kanske tio, år yngre än mig. Men jag ska nog visa henne. Strax därefter plingar det till i telefonen.
’Haha, oj oväntad fråga från dig! 🙂 Skoj! Men tyvärr, är på middag med Sebbe. Ses på måndag <3’
Besviken över nederlaget fortsätter jag bläddra igenom kontaktlistan på mobilen. Så många människor jag inte pratat med på en evighet. Massa minnen börjar dyka upp och jag sveps med. Tänk hur saker kunde varit, eller blivit. Plötsligt sitter jag på tunnelbanan. Runt om mig i vagnen sitter människor som känns bekanta. Jag försöker titta, men undviker att stirra. Som när man ser någon med jättemånga ansiktstatueringar eller en pappa med ett skrikande barn. Det hörs en dov smäll. Jag rycker till. Vi måste ha krockat. Jag tittar mig omkring igen och inser jag att jag är kvar i soffan. Mobilen ligger på golvet. Jag nyper mig själv i armen. En dröm.
Drömmen får mig att tänka på mitt gamla tjejgäng från Handels och den där utmaningen vi försökte oss på. Ett glas på varje tunnelbanestation innanför tullarna. Vi måste ha varit galna, hur tänkte vi? Om jag minns rätt tog vi oss ända till slussen innan vi ramlade in på en klubb i stället. Vad de har för sig nu? Jag sätter mig upp och skakar av mig förvirringen. Jag plockar upp mobiltelefonen från golvet och trycker mig in på Facebook-appen.