Priya
Kollegan Magnus Ek hade ett stort kulhål i huvudet och hans döda ögon tittade snett till vänster åt det håll Priya hade slängt sig och fångat upp hans vapen.
Eks mördare trampade på hennes hand och tryckte sin revolver mot hennes huvud där hon låg nedtryckt i leran på landsbygden utanför Malmö.
”Hora.” Väntade. ”Djävla, indiska polishora”, sade han vällustigt med en brytning från Balkan. Han kramade avtryckaren. Priya, som för några sekunder innerligt längtat efter döden, varför inte i en grå och fuktig februaridimma som den här, såg vädjande kvinnoansikten utan hopp visa sig i hennes sargade minnen. Snabbt sparkade hon upp benen i en vig rörelse så att klackarna på hennes kängor träffade mannen i ryggen och han stöp över henne. Priya snurrade runt och slog med nävarna över båda hans öron och ryckte till sig hans revolver. Skrikande vred han sig i smärta medan Priya väntade på att han skulle tystna.
Slobodan Gligoric var en vältränad man kring de fyrtio. Det stålgrå håret och den skräddarsydda kostymen med kritstreck var en lerig röra. Långsamt vek smärtan och han satte sig mödosamt upp och tittade på Priya som avslappnat satt med böjda ben och händerna vilande på knäna. Det fanns inget hat i hennes ansikte. Slobodan såg en indisk skönhet, med lera i det svarta, långa håret, som tycktes frånvarande på något sätt. Den exklusiva grå rocken och de designade grå jeansen hade mörka, dyiga fläckar och händerna bar stänk av blod. Magnus Eks pistol hängde löst i ett pekfinger.
Priyas ansikte var säreget likt den indiska skådespelerskan Kajol sades det. Hon var den som hade ställt till med mest bekymmer för hans affärer. Slobodan hade aldrig mött henne i verkligheten. Hon var i alla avseenden en udda civilpolis på sexualbrottsenheten för trafficking.
”Bindi heter den”, sade Priya som såg att Slobodan Gligorics blick drogs till det runda, blå tecknet i hennes panna. Hon tryckte pekfingret emot den. ”Den representerar det tredje ögat och hjälper mig att fokusera på vad som är rätt och fel. Den blå färgen symboliserar energi och styrka.”
”Ska du inte ringa efter dina kompisar sjuka, självupptagna djävel?” Slobodan spottade på Priya som inte reagerade.
”Inte än. Du har mördat min vän och kollega. Du är själva traffickingen personifierad, du har drogat kvinnor, du har låtit kvinnor våldtas, förbrukats och dö.” Priya tycktes dra sig alltmer inom sig själv och Gligoric blev obehaglig till mods. Han försökte resa sig upp, men en handrörelse från Priya fick honom att sätta sig i leran. Långt, långt bort tyckte sig Slobodan Gligoric höra bruset från Malmö. Han såg för sig de fina restaurangerna han ofta besökte med vänner och där fanns bron ned till kontinenten där han i sin öppna Porsche pilade mot Berlin med sommarvinden i håret medan hans älskarinna sög av honom.
”Du ska inte vistas i ett fängelse, Slobodan”, sade Priya.
”Vad vill du ha?” En lättnad spred sig. Priya var inte den första polisen han hade mutat, men hon skulle begära så mycket att det sved. De satt på den uppgrävda gräsmattan utanför hans lyxvilla där poolen var tänkt att ligga. Om en stund skulle de förhandla i värmen i hans femtonrumshus.
”Jag tänker göra gott, Slobodan.” Han lyssnade uppmärksamt. ”Om jag hjälper dig nu så blir ditt nästa liv mildare. Om du hade läst Bhagavad Gita skulle du förstå.” Slobodan hade hört att Priya Mukherjee var en besynnerlig och mångfacetterad polis. Hans vänner som hade mött henne och satts i fängelse sa att hon var halvt psykotisk och de av hennes kollegor som var mutade höll med.
Han hade fått känna på hennes hårda sida, men nu var hon märkligt mild eller snarare distanserad. De ljust bruna ögonen med lite grönt i gick inte att tyda. Han var både vilsen och förbannad. Han borde få dra av mutpengar för sin kostym från Saville Row som han nervöst försökte borsta bort lera ifrån.
”Jag fattar inte vad du pratar om. Ska vi gå in och göra upp. Om inte du fryser så gör jag det.”
”Blunda, Slobodan. Blunda nu.” Slobodan gjorde som hon sade. ”Titta inte medan jag pratar och avbryt mig inte”, sade hon stilla. ”Redan nu har du ljusväsen omkring dig som väntar på dig”, fortsatte Priya. ”Jag hjälper dem att hjälpa dig till ett bättre liv när du återföds nästa gång. Din karma blir inte lika svår som den annars hade blivit.” Priya höjde Magnus Eks pistol och sköt Slobodan Gligoric i hjärtat. ”Jag vet att din själ är kvar här en stund till. Bhagavad Gita säger att om man i ett översinnligt tillstånd, där man varken dömer eller värderar, dödar en mördare så hjälper man den själen att få en lindrigare karma. Nu vet du det och nu vet du att jag inte är psykotisk.”
Utredningen friade Priya på alla punkter. Hennes pistol hade låst sig och hon använde Eks vapen i självförsvar.
Priya tog tjänstledigt en månad och återfann en form av livsglädje hos sina älskade släktingar i Indien.
När hon återvände till roteln i Malmö insåg hon att det skulle komma en dag när de vädjande ansiktena tillät henne att dö om hon fortsatte att arbeta med sexualbrott.
Saknad av de ärliga lämnade den märkliga kvinnan sitt jobb i Malmö. Tre månader senare började hon på roteln för grova brott i Uppsala, två veckor innan den fruktade, smutsige, eller självpåtagne domaren till rotelchef anlände.