1.
Maj 2022. Någonstans i Ryssland.
Hon låg och svävade på ett moln. Inuti kroppen snurrade blodomloppet på högvarv. Det blixtrade och ryckte i lungorna, njurarna, ner mot låren och fötterna. Sen vandrade ryckningarna uppåt, längs hela kroppen. Ända till huvudet. En piska av eld stötte genom bröstkorgen och hotade spränga hela hennes kropp. Ett rosslande i halsen blossade upp och orsakade en kraftig hostning. Men luften saknades och kroppen började rycka okontrollerat åt alla håll.
Någonstans i hennes bakhuvud formades en tanke. Är det nu jag dör?
Ett ljus. Mjuka röster. Ett förrädiskt lugn som spred sig. Behövde ingen luft längre. Allt är bra nu…! Ja, vänta, jag kommer! Jag ska bara….Rösterna tilltog. Det var Mattias ju. Äntligen! Han väntade på henne så att matchen kunde börja. Hon bara visste det.
Men så försvann ljuset. Rösterna tynade bort. Det blev kallt och bröstkorgen värkte igen. Hon ville andas, men kunde inte. Vänta! Jag måste ju vakna! Kan inte sova på en hockeymatch. Det är inte schysst mot honom!
Ögonlocken pirrade konstigt, som om det gick ström genom dem. Strömförande element. En bild dök upp. Arne, fysikläraren. Vänta, vart är alla? Det luktar….Hennes näsvingar dallrade. var den också strömförande? Den skarpa lukten letade sig i hennes huvud. Vad är det som luktar? Är det ammoniak? Varför är det så kallt? Något dunkade inåt i huvudet med ökande intensitet. Som ett tåg. Dunk, dunk….en kraftig smäll. Röster. Rop. Klubbor mot is. Mot en vägg. Matchen hade börjat utan mig. Kanske Mattias var besviken när hon inte vinkade från läktaren.
Någon som skrek hennes namn. Hanna! Var det mamma? Du måste vakna!
Ja, det måste jag ju, tänkte hon.
Eller om hon sa det högt?
Ett kraftigt hugg rakt in i bröstkorgen. Som om någon fört in en injektion i hennes hjärta. Som i filmen Pulp Fiction. En stor nål, rakt in och så satte hon sig upp med ett intensivt flämtande. Ögonen var som fastlimmade, men för varje andetag som gradvis dämpade sig, öppnandes ögonlocken millimetervis.
Ett grått skimmer flöt in i hennes synfält. Hon såg sig försiktigt om.
Metalliska apparater, sladdar, rör. Kala väggar i beige kulör.
Hon lyfte upp sin hand och betraktade dess blålila färg. Kanske var hon i skolans labb? Men hon kunde inte minnas att det funnits så många apparater i Katedralskolans kemisal. Förresten hade hon ju redan tagit studenten. Och varför var handen lila?
Någon borde snart komma in och säga något. Förklara att allt är bra och att hon snart skulle få åka hem.
Hon tog sats i magtrakten och la försiktigt sin hand på halsen.
“Hallå?” väste hon fram och genast smärtade det till i hela strupen. Hon blundande hårt och väntade ut värken som nu hade spridit sig till öronen.
Hon sänkte sitt huvud. Blicken landade på ett vitt lucialinne som satt fastklibbat på hennes kropp.
“Säg att jag drömmer” mumlade hon medan tårarna trängde fram i de svedda ögonen. “Någon måste ha drogat mig”.
Det var svårt att tidsbestämma händelseförlopp men hon mindes ett slags missförstånd. Kanske mellan henne och Mattias eller med Linda. Det slutade uppenbarligen fel. De hade ju fest.
Vänta, var detta ett slags sjukhus?
Synfältet hade stabiliserats och hon kunde blinka med ögonen utan att det gjorde ont.
Hon såg sig omkring.
I rummet fanns fler metallkapslar. Fyra stycken till. De såg ut som rymdskepp. En av dem hade locket uppfällt precis som den hon själv satt i. Om en liten stund skulle hon samla kraft och försöka ta sig ner på golvet.
Då kom en insikt som gav henne en klump i magen.
Det var ju nyårsfest. Den som hon och Linda planerat in i minsta detalj.
Hon hade missat millennieskiftet, totalt!
Bidrag till tävlingen »Mina första sidor – tävla med din romanstart!«. Visa alla bidrag.