Pappas kontorsdörr är en väldig vit käft, ett gap som öppnar stort och drar mig in. Ändå står jag och tvekar. Vågar inte öppna.
Det har gått sjutton månader sen pappa stack och jag har lovat mig själv att sluta hoppas. För den jävla svikaren bara drog. En dag gick han rakt ut ur Lysekil och mitt och mammas liv. Inte som tidigare, med jobbet, när han kunde vara borta i veckor men alltid kom hem. En dag var han bara borta.
Men allt är annorlunda nu. Inte bara hemma, med mamma. Allt är annorlunda den här gången för pappa har ringt.
Det var två veckor sen och mitt i natten. Jag märkte det inte förrän på morgonen. Hade sömnläget på för annars vaknar jag av att mamma vandrar omkring i lägenheten när hon glömt ta sina sömntabletter. Och sen dess har han inte svarat på nåt av mina typ hundra samtal. Men han ringde. Och efter det har dörren till hans kontor, längst bort i lägenheten, pockat på uppmärksamhet. Varit ovanligt synlig i ögonvrån när jag lagar matlådor till mamma i köket och ständigt närvarande, nästan självlysande, när mamma somnat i soffan och jag måste släcka alla lampor i vardagsrummet. Som att den ber om att bli öppnad.
Det är därför jag står här nu alldeles utanför och tvekar som en tönt. Ett sug långt ner i magen som en fiskekrok. Och jag som håller emot.
Jag kanske bara lurar mig själv. Det förrädiska hoppet flackar en bön i bröstet.
Men jag behöver inte pappa. Han stack, så vi behöver honom inte. Förutom att allt är annorlunda nu, allt hemma med mamma. Och ibland är det som att drunkna att leva här.
Idag är första gången sen pappa ringde som jag har lunch i skolan när mamma arbetstränar. Jag har inte vågat gå hit när hon är hemma, ens när hon kommer ihåg sin Propavan. Mamma och jag har en tyst överenskommelse om att vi inte går in på pappas kontor sen han stack. Rör inget. Bara låter det stå, precis som det var, och vänta. En slags bekännelse om att det är allt vi också gör fast vi inte låtsas om det.
Ett andetag. Två. Sen, innan jag hinner fega ur, trycker jag upp dörren till pappas kontor och går in.
Det är precis som han lämnade det. Min gamla åttiosäng som blev gästsäng som ingen använde och billiga bokhyllor längs väggarna. Egentligen mest mammas böcker, men hon orkar aldrig läsa nu ändå. Saknar dem inte. På ena kortsidan, under fönstret, står ett rangligt skrivbord. Mellan fönsterglasen ligger tre döda getingar från några somrar sen. Hela rummet luktar instängt, allt inbäddat i ett tjockt lager damm.
Det är precis som han lämnade det och besvikelsen smakar surt i svalget. Pappa och den där smaken hör ihop. När jag var liten låg jag vaken, de där nätterna när jag visste att pappa skulle komma hem, väntade på nycklarna i dörren. Nu är det bara som jag lurar mig själv att jag hör det. Mitt rum ligger närmast ytterdörren här också, precis som i Göteborg, och ibland vaknar jag till när jag nästan somnat och tror att det är pappa som kommer hem. Nånstans mellan vaken och dröm så går jag på det. Men det har gått sjutton månader och han kommer aldrig. Och hans kontorsdörr har inte kallat på mig, det är bara som jag inbillar mig. Pappas kontor är precis som det alltid varit, ända sen vi flyttade hit.
Sen ser jag den. En röd ryggsäck som sticker upp bakom pappas gamla dagböcker med gröna pärmar och år tryckta med guldsiffror. Intryckt bakom tidiga tvåtusentalet, när vi fortfarande bodde i Göteborg. Det är den jag letat efter. Hela anledningen att dörren lockat på mig. Sprittet i fingertopparna när jag ser den, som av elektricitet, bekräftar det.
Pappas kontor är inte som det alltid varit. Den där ryggsäcken är ny.
Händerna darrar när jag drar fram den, borstar av dammet från dagböckerna som gör tigerränder längs tyget. Det här är inte pappas, inte min, inte mammas. Den här ryggsäcken tillhör inte oss. Ändå har någon knökat in den här, gömt den. Slarvigt. Som att vem det än var hade för bråttom för att göra det ordentligt.
Jag fumlar med blixtlåset. Den lilla metallbiten är alldeles varm i händerna.
Inuti är bara en bunt ihopvikta papper rivna ur ett helt vanligt anteckningsblock. Det är inte ens pappas handstil. Istället för hans ordentliga protokoll-hand från alla möten med hamnfyran är sidorna sprängfyllda med kaotiska, virrvarriga rader. Varenda centimeter täckt med nerklottrade meningar som rinner ut i marginalen, lutande knotiga bokstäver som döda träd i stormvind. Och vartenda ord är överstruket. Nej, inte allt. Här och var står datum från förra året, oktober och november, ensamma bland ord som skurits igenom med tjocka streck. Allt annat är nästan oläsligt.
Sidorna är tunga och stumma i handen, liksom ovilliga. Klistrar sig mot varandra när jag försöker bläddra, och i ögonvrån är det som att raderna krymper, gör sig mindre och svårare att tyda. Ändå forsätter jag, drar isär sidorna när jag måste. Ett slags krig mellan mig och orden som inte vill läsas—men det är omöjligt. Det är bara ord. Bara bläck på ett papper, inte mer. Men hela kroppen skriker att det här är varför jag inte kunnat sluta tänka på pappas kontor.
På en av sidorna är marginalen nästan orörd. Till skillnad från alla andra papper, där det vita inte syns för allt bläck, så har den här knappt använts. Bara ett inlägg. Datumet högst upp är flera månader gammalt, och resten har strukits över så att det blivit djupa fåror i pappret. Det enda som går att läsa är pappas handstil längst ut på sidan.
Den äter sig närmare. Starkare. Vänta på mig. Om jag inte kommer tillbaka har jag misslyckats. Då måste ni fly. Förlåt.