Oktober 1990 Gotland

Regnet har öst ner i dagar utan antydan till uppehåll och månens sken reflekteras nu i pölarna som den vattensjuka jorden inte förmått omhänderta.
Förutom sitt eget flämtande är klafset från stövlarna det enda som hörs. Stämbanden känns såriga men han kommer ändå aldrig mer att vilja prata med någon. Med vem skulle det vara? De kan dra åt helvete allihop.
Han gör det som måste göras, alltmedan tårarna fortsätter att pressa sig fram genom de öppna dammluckorna. Ögonen svämmar över, distraherar honom. Han blinkar hårt för att se var han sätter fötterna fast han helst av allt skulle vilja slippa se något alls och låter de sista känslorna forsa vidare nerför kinderna.
Den ljusa leran klamrar sig fast runt de alldeles för trånga dobbstövlarna, hans gamla. Han ska göra sig av med dem sedan och byta om till gympadojorna.
För varje steg är han tvungen att rycka sig loss för att överhuvudtaget kunna ta sig framåt. Han är nära att tappa balansen flera gånger men lyckas märkligt nog hålla sig upprätt, som om någon tagit över kontrollen.
Kroppen han bär på är tung, tyngre än han trodde, axlarna skriker av smärta och armarna krampar. Inte för att han hunnit tänka så mycket, han går fortfarande på något slags autopilot, rösten i huvudet säger att han bara ska få det överstökat och han tvingar sig själv att fortsätta. Som om han befann sig i en parallell verklighet där inga andra alternativ existerade.
Inne bland träden, där marken är täckt av blåbärsris och ljung, släpper han taget om henne men hör knappt dunsen mot marken. Det tjuter i öronen och mjölksyran sprutar från låren, han lutar händerna mot dem, flåsar som en lungsjuk.
Inte tänka. Andas och fortsätt bara.
Den där rösten igen som tagit kommandot.
Trots tunnelseendet rör sig ögonen i sicksack. De försöker till varje pris undvika kroppen som nu ligger halvt dold i vegetationen. Blicken flackar omkring lite vid utkanten men så ser han hennes ansikte och påminns en kort sekund om vem hon var. På vad som hänt. Men mest av allt på det som aldrig skulle bli.
”Är det vi nu?” hade han viskat där i tältet, livrädd för svaret.
”Om du vill”, hade hon mumlat ner i sovsäcken, sedan hade hon lyft fram hakan, lett hemlighetsfullt mot honom och fnissat. Hennes mörkblå ögon hade glittrat.
Det hade varit den bästa stunden i hans sextonåriga liv, ett lyckorus hade spritt sig i kroppen och snuddat vid något djupt inombords, hans själ kanske om det fanns en sådan.
Nu står han helt genomsvettig bredvid hennes iskalla kropp, ångorna stiger från hans blöta t-shirt och allt känns helt jävla overkligt. Som om allt bara är på låtsas. Som en vidrig skräckfilm han gått med på att se.
Han går in i sin påtvingade roll, tar tag om handlederna på den livlösa kroppen och drar. Han drar och drar, en halvmeter i taget tills han tycker att det är tillräckligt mycket träd. Tillräckligt skyddat.
Tillräckligt skyddat för vad? Hit kommer väl ingen.
Han ser sig omkring, försöker tänka. Trosorna måste av. De måste kastas någon annanstans, tillsammans med jeansen och det andra som ligger borta på gummimattan.
Och smycken. Hade hon inte en ring?
Han sätter sig på huk och lyfter på hennes hand. Håller upp de kalla fingrarna. Ett tydligt märke. Han far upp, ser sig omkring på marken.
Fan… Säg att inget av det här har hänt… Snälla, hjälp mig någon…
Benen försvinner under honom, hans oskyddade knän krockar med stenar och rötter, allt exploderar och han tappar andan av smärtan. Inget kommer någonsin att bli bra. Han förstår det nu.
Gråten tränger sig på och han gnyr som en ynklig hundvalp, de vassa stenarna karvar sig in i knäskålarna och pannan trycks ner i mossan. Den unkna lukten sipprar in genom näsan. Är det här jag ska lämna dig?
Han pressar ansiktet neråt, djupt ner i det blöta. Om han trycker tillräckligt hårt kanske allt försvinner. Han kan lika gärna ligga kvar och dö. Ingenting spelar ändå någon roll.
När han till slut reser sig har kylan kopplat sitt grepp om honom. Han tar sig tillbaka till A-traktorn som en radiostyrd, fullkomligt tom på tankar.
Vid den öppna bakluckan blir han stående en kort stund, stirrandes ner i bagageutrymmet. Han försöker tränga undan verkligheten medan han motvilligt plockar upp spaden som han fick av pappa förra året. Den är fortfarande oanvänd. En etikett med information sitter kvar kring handtaget. Blicken naglar sig fast:
o Spetsig universalspade för en mängd olika uppgifter under alla årstider.
o Perfekt för bilen…enkel att använda…
o Lätt att gräva och sticka ner i marken tack vare det spetsiga och slipade bladet…
Illamåendet sköljer över honom och med en enorm viljekraft tvingar han tillbaka det som är på väg upp. Inte tänka. Få det överstökat.
Han går mot skogen med spadens tyngd i sin hand, alltmedan den vita himlakroppen oberörd iakttar det som sker.