MÅNDAG 19 MAJ
Hon står ensam på bryggan. En liten stund kan hon låtsas att ingen ser henne, att hon är ensam i världen. Brädorna känns sträva och fuktiga under hennes fötter, fortfarande lite kalla. Solen har inte nått fram till bryggan än. Allt är tyst och stilla, himlen är tom. Vattnet ligger blankt framför henne.
Hon hoppar, men studsar genast upp igen och drar häftigt efter andan. Satan vad kallt.
Hon måste hänga på bryggan några minuter och låta kroppen vänja sig innan hon sänker ner den i vattnet igen. Hon simmar rakt ut, tar i med armarna, sparkar hårt med benen. Hon räknar simtagen tyst i huvudet. När hon kommit ut mitt i viken stannar hon och trampar vatten. Det är långt till land nu, här är det djupt. Hon sjunker ner, låter vattnet omfamna hela henne. När hon öppnar ögonen ser hon solen bryta ner under ytan. Den orkar bara en meter, sen är det svart, svart, svart. Hon sjunker ner lite till, tills det spränger i lungorna, då sparkar hon hårt uppåt.
Hon suger hungrigt in den svala morgonluften och tar några djupa andetag innan hon vänder tillbaka mot land. Hon simmar långsammare nu.
Plötsligt tycker hon att hon ser någon på bryggan. Hjärtat hoppar över ett slag. ”Tänk om …” hinner fladdra förbi innan hon snabbt skakar bort det. Hon blinkar till. Visst står det någon där och tittar ut över vattnet? Tittar rakt mot henne? Hon simmar lite fortare, försöker se tydligare, men när hon blinkar till igen är det tomt, ingen är där. Hon tittar sig omkring, söker med ögonen längs stigen. Ingenting. Hon är ensam.
Hon har tagit med sig det stora badlakanet de använde när de var små, det slitna med kaninerna som var svarta, nu är de grå. Hon sveper det tätt omkring sig, borrar in näsan i frottén och drar in doften. Hon vet att det är inbillning, det har tvättats för många gånger, men hon tycker att det luktar sommar, sand och skratt.
När skrattade hon senast? Skrattade på riktigt? Hon minns inte.
Tre år. Det är tre år sen de satt här tillsammans på bryggan.
”Var är du”, viskar hon ut över vattnet.
En ensam fågel sjunger i ett träd på andra sidan sjön, på andra sidan stängslet.
När hon kommer hem råkar hon dra igen dörren lite för hårt. Hon står blickstilla för att inte göra något mer ljud, men mamma har hört henne. Så klart. Förbannat också.
”Sarah?”
Mamma låter hes, som att hon gråtit, vilket hon säkert har.
Hon tar ett andetag innan hon svarar så att hon kan låta glad, som att hon inte hörde förhoppningen i mammas röst.
”Det är bara Vanna mamma, jag kunde inte sova så jag sprang en sväng.”
Hon tittar på sig själv i hallspegeln. Håret är så vått att det ser svart ut och huden blank och lite rosig. Om mamma såg henne skulle hon veta att Vanna ljuger, men mamma kommer inte att komma ut, inte idag.
”Du får inte gå ut ensam så här tidigt, rekommendationerna säger faktiskt klockan sju”, ropar mamma.
”Förlåt! Jag sprang bara runt kvarteret.”
En lögn till.
Hon får inget svar. Mamma har återgått till att tycka synd om sig själv.
Alla andra dagar låtsas mamma att inget är fel. Då går hon till jobbet med högt huvud och låtsas att hon inte skäms, låtsas att hon inte brukade jobba i ett större kontor på övre plan, låtsas att hennes kollegor alltid varit så undvikande med blicken. Men idag kommer hon att ligga kvar i sängen och stirra på sin skärm hela dagen. Stirra på Sarahs markering och hoppas att den ska flytta på sig. En enda dag tillåter sig mamma att vara svag, att hoppas.
Vanna har slutat titta efter Sarah, markeringen kommer inte att röra sig, inte idag och inte någon annan dag heller. Ibland tror hon att hon har slutat hoppas också.
Idag kan Vanna gå vart hon vill, göra vad som helst, med vem som helst utan att mamma ser det, idag är mammas ögon inte på henne. Hon ler för sig själv. Tanken att hon skulle ha något att göra som är hemligt känns avlägsen. Det kanske är sorgligt att det mest rebelliska hon kan komma på att göra är att gå ut före rekommendationerna, men det var Sarah som var rebellen, inte hon.
Är, rättar hon sig själv. Det är Sarah som är rebellen.
Vanna hänger upp handduken och den blöta baddräkten inne i sin garderob. När hon går ner för att äta frukost hör hon att mamma pratar inne i sovrummet. Hon smyger fram till dörren och lägger örat mot. Hon håller andan.
”Jag vet, jag vet”, säger mamma. ”Men jag tänkte bara …”
Det blir tyst en lång stund.
”Förlåt Jessica. Jag vet så klart att du gör ditt bästa.”
Jessica Fransson. Vanna ryser till och backar bort från dörren som om den var den smala kvinnan med de hårda ögonen. Mamma brukar ringa Jessica Fransson varje fredag, men dagen till ära har hon tydligen ringt ett extra samtal. Vad hon tror att Jessica Fransson har hunnit göra under helgen förstår inte Vanna.
Hon hade frågat mamma en gång om hon inte var rädd att Jessica Fransson skulle bli arg på henne för att hon är så tjatig, men mamma hade skakat på huvudet och sagt att hon ringer för att Sarah inte ska glömmas bort, för att NSP inte ska sluta leta efter henne. Vanna önskar att hon kunde låta bli. Hon är ganska säker på att livet skulle bli lättare om Sarah visst glömdes bort. Själv kämpar hon varje dag med att få alla att glömma att hon har haft en syster. Har en syster? Kanske har en syster?
Hon vet inte längre vad hon tror, men hon förstår inte hur någon, någonsin, skulle kunna glömma Sarah. Minst av allt Jessica Fransson, som har tillbringat varje dag de senaste tre åren med att försöka lista ut hur hon kunde försvinna och vart hon tog vägen.