12 september 2016
1
Jag vill ha en mardröm. Jag vill stirra in i ansiktet av mina djupaste rädslor, in i mitt undermedvetna, och se vad som ligger bakom. Jag vill vakna upp nästa dag och undra om vad som hände verkligen hade hänt, och stryka den upplevelsen från min lista. För att sedan gå tillbaka till mitt vanliga liv. Det var så det skulle vara.
Den som läser detta måste tro att jag är galen; jag är fullt medveten. Samtidigt lovade jag mig själv att vara ärlig när jag beslöt mig för att skriva denna journal. Denna mardrömsjournal. Hur denna eviga mardröm började, och om dess eventuella slut.
Om den klibbiga handen ovanpå min, och det salivfyllda väsandet i örat.
Om de tomma, becksvarta ögonen som skulle möta mina om jag inte var för upptagen med att låtsas att detta bara var en mardröm. Jag vet såklart bättre.
Men min berättelse börjar inte här, men med ett samtal med min äldsta vän som ledde till fallet ner för ett stup.
2
Teo var den första som fick höra om min idiotiska önskning. Sen borde det ha varit över. Efter ännu en mardrömslös natt borde jag ha glömt bort det hela. Hur mycket bättre det hade varit.
En vecka senare drog jag som vanligt fötterna runt skolans korridorer och stirrade ut på de gråa molnen genom glaset i de murkna fönsterkarmarna. Sommaren var slut, med höstens första duggiga blåst. Men på väg hem klarnade himlen.
Utanför skolans grindar stördes friden av en tunn arm som lade sig om axlarna. Vem annars, om inte Taniga Teo? ”Du vet, Michael,” sade han, ”jag har tänkt lite på din idiotiska önskan, och efter det så tänkte jag lite till. Jag har tänkt på den så mycket nu att mitt huvud knakar. Och när jag såg dig komma gåendes här, hörde jag svaret på alla dina problem från tredjeårseleverna. Så jag skyndade mig ner för att berätta det för dig!”
”Vilka… vilka problem?” frågade jag, och stirrade ner på mina fötter. De började garva. Gabriels utspretade tänder i ett gulbrunt flin, och Ossians grymtande överröstade fågelkvittret i bakgrunden.
”Michael, vad tror du att jag menar?” skrattade Teo.
”Me-menar du min önskan? Angående mardrömmarna?”
”Bingo!” ropade han. ”Idiot…” viskade han efter att ha släppt mig, på ett avstånd jag egentligen inte hörde honom från; sättet hans tunna läppar krökte sig när hans kompanjoner var nära var alltför familjärt.
”O-okej? Vad är det?”
”Vad tror du han –” Teo höjde sin tunna arm, och avbröt Ossian så tvärt att han snörpte på munnen. Håret ovanpå den genomskinliga hårbottnen gungade likt gelé.
”Drömmarnas slut,” sade Teo till slut.
”Drömmarnas slut?” viskade jag.
”Det är ett stup inuti skogen om hörnet!” Leendet Teo gav mig då var samma som när han ledde oss under grundskolan, på väg till ett nytt äventyr; ett leende jag inte trodde att han var kapabel till längre.
”Men… jag vill ju ha en mardröm… inte ta slut på dem.”
”Hm!” fnös Ossian, och grymtade igen. ”Förstår du inte någonting så simpelt?”
”Förstå vadå?” Jag ville inte fråga – var det inte uppenbart hur han skulle reagera?
”Det är när drömmarna slutar…” Ossians skalp lös, orden oundkomliga inuti hans rymliga kranium. ”…när drömmarna slutar som mardrömmarna börjar! Visste du inte det?”
Gabriel skrattade igen, grävde runt i näsan och lade en snorkråka på den långa vita tungan. Jag backade bakåt, och försökte dölja det gurglande ljudet i strupen.
”Om man hämtar vad som finns på bottnen så upplever man tydligen hemska drömmar den natten,” skrattade Teo, utan någon tydlig illvilja. ”Mardrömmar, om du inte förstod det.”
Gabriels ögon – små, becksvarta kulor – stirrade på oss genom de tjocka glasögonen.
”Och nu, med inträdandet av denna vackra måndagseftermiddag, är det uppenbart att vi utforskar denna legend! Vad sägs?”
”N-nu?” frågade jag.
”Har du något bättre för dig?” skrattade Gabriel. ”Såklart inte! Eller hur?”
”Lyssna på mig, Michael,” sade Teo. ”Såklart du kan gå hem nu. Vi slutar ju bara tidigt på måndagar, trots att vårt gymnasium lovade att vi inte skulle behöva slita för mycket. Men, idag är vädret fint. Idag är kanske den enda dagen som det inte regnar under hela den kommande hösten, och det är ganska värdefullt. Du håller väl med om det?”
Jag nickade. Väderprognosen lovade visserligen soliga dagar veckan ut, men ljög den inte oftare än vad den hade rätt?
”Men det är en sådan här dag man gör saker med sina vänner, och jag vill göra detta med dig! Allt för att uppfylla din – ganska idiotiska – dröm. Eller ska jag säga mardröm? Vad sägs? Vill du inte göra detta med oss?”
Teo hade rätt. Det var en idiotisk önskan, men var det inte värt att prova? Om det hade varit Ossian eller Gabriel som försökte övertala mig hade jag inte ens stannat på vägen ut. Men det här var Teo, den som alltid visste vart det roliga fanns!
Det var beslutet som ledde till fallet ner för stupet, och vad som bebodde det.