”Vad fan pågår?”, sa Åke Norrsjö högt för sig själv. Två verksamheter går plötsligen med förlust. Medarbetarna märker ingenting. De lokala cheferna svarar undvikande. Bolagets viktigaste leverantörsavtal hotas. Och försäljningschefen för konceptet – han tycker att Åke har viktigare saker att bry sin hjärna med! ”Vilken jävla soppa!”
Han satt med halvt uppkavlade skjortärmar, tillbakalutad i den rödrutiga kontorsstolen. Fötterna på hörnet av skrivbordet och händerna knäppta bakom nacken. Blicken vandrade över kontorsrummet. Ögonen fastnade på vägguret, som hängde ovanför konferensbordet. De illröda digitalsiffrorna på klockan visade 17.37 denna iskalla fredag i slutet av januari.
Åke var sedan sex år vd för Restaurant & Kitchen Wood Solutions AB, eller RKW, som bolaget kallades i dagligt tal. Ett framgångsrikt bolag, som både importerade och tillverkade produkter i trä för bland annat restaurang- och storköksbranschen.
Dessutom drev bolaget det egna restaurangkonceptet Wood Food. Wood Food-restaurangerna fanns på 31 orter runt landet och hade snabbt gjort succé. Ytterligare restauranger skulle startas inom kort, både i och utanför Sverige. Bara Åke kunde få ordning på den soppa som bromsade!
Alla restauranger gick med vinst, förutom två, som plötsligt tappat försäljning och börjat visa förlust de senaste månaderna. Personalen på de två restaurangerna påstod sig inte märkt någon kundminskning då Åke frågat dem. Respektive restaurangchef hade svarat undvikande på Åkes frågor och hänvisat till försäljningschefen för restaurangerna. Och försäljningschefen i fråga hade exploderat då han blev medveten om att Åke gjort oannonserade besök på de två restaurangerna utan hans vetskap.
Styrelsens rabiata principbeslut stoppade fortsatt expansion så länge förlustrestaurangerna inte vändes till vinst. Och firmans viktigaste leverantörsavtal riskerade i sin tur falla om inte expansionen kunde fortsätta enligt den tuffa tidplanen. Då skulle hela affärsområdets framtid äventyras! Situationen oroade Åke till den grad att han nu suttit i samma ställning över en timme och funderat. Han hade inte kommit en mikrometer närmare en förklaring till förlusterna. Bara vägguret indikerade att tiden inte stått still.
Försäljningschefen Bernt Kelldin ansvarade för restaurangetableringarna. Han hade svarat förnärmat när Åke åter tagit upp problemet under eftermiddagens långa telefonsamtal.
”Det kommer fixa till sig. Jag är övertygad att svackan är tillfällig. Du har viktigare saker fundera på, jag har grepp på läget.”
Åke var inte alls nöjd med svaret. Hans magkänsla sade att Kelldin undanhöll och förvanskade information – en känsla som blivit allt starkare på senare tid. Eftermiddagens samtal hade spätt på den känslan!
”Jag litar ta mig fan inte på honom!”
Han lät fötterna återfå kontakt med golvet, rullade ned och knäppte skjortärmarna. Åke reste sig för att ta på kavajen, som hängde över kontorsstolens nackstöd.
”Jävlar!” Telefonen flög i golvet. Han hade glömt ta av headsetet efter sitt långa samtal med försäljningschefen, han avslutat en och en halv timme tidigare.
Lördag morgon 06.30. ”Pling, pling, plong, pling, pling, plong”. Åke drämde till väckarklockan, satte sig upp i sängen och slogs i samma sekund av att det var just lördag.
”Fan också!”. Dagens första svordom kom samtidigt som hans hustru Bibbi yrvaket undrade: ”Varför ska du upp så tidigt i dag?”
”Jag ska inte upp! Glömde låta bli ställa klockjäveln igår kväll!”, sa han, slängde på sig täcket igen och borrade ned skallen i den blåvitrutiga dunkudden. Till höger. Till vänster. Till höger igen. Han kunde inte för sitt liv förmå sig somna om – fastän han inte träffat John Blund förrän någon gång efter två på natten. Soppan hade hållit honom vaken. Restaurangförlusterna. Leverantörsavtalet. Och tvivlen kring Kelldin. ”Måste fixa!”
Efter en halvtimmes roterande i sänghalmen gav han upp och smög ut i köket. Åke satte igång perkolatorn och gick till hallen. Han stack ned sina nakna fötter i skoterskorna, tog ett djupt andetag, öppnade ytterdörren och hämtade morgontidningarna i brevlådan.
”Brrr, måste vara minst 20 minus”, tänkte Åke när han avverkade de åtta metrarna enkel väg endast iförd den svartröda sidenmorgonrocken. Tillbaka inne i värmen tittade han på den digitala ute/innetermometern – minus29!
Medan kaffet bubblade klart slog sig Åke ned i favoritfåtöljen i biblioteket– en antik Chesterfield köpt på auktion till ett förmodligen på tok för högt pris. Biblioteket var egentligen bara en hörna i vardagsrummet i deras radhus i den norrländska kuststaden Vindlinge, belägen mitt emellan Skellefteå och Umeå. De hade flyttat dit från Lidingö för sex år sedan, när Åke tackat ja till vd-jobbet.
Han greppade den dominerande lokaltidningen Vindlingebladet och skummade förstasidans rubriker. Orden ville inte fastna i hans medvetande. De trängdes undan av den motbjudande soppan. Den som kunde äventyra bolagets framtid.
Åke hämtade en kopp rykande hett kaffe. Tillbaka i fåtöljen tog han ett beslut. I morgon skulle han jobba. Spika en plan för att fixa den jäkla soppan! Han behövde skapa ett recept med fräscha ingredienser. Ett recept som styrelsen skulle gilla. Och hitta en mästerkock. En mästerkock som kunde hjälpa honom tillreda soppan. Laga en smakfull anrättning där alla beska klumpar silats bort innan serveringen!
Receptet gick inte hitta i någon kokbok. Ingredienserna var okända. Och någon mästerkock med passande CV fanns inte tillgänglig på arbetsmarknaden…