Alicia sitter på britsen som tydligen ska vara hennes sovplats nu. Rummet är litet, inte ens tjänare bor väl så här? Inga utsmyckningar och nästan inga möbler. Britsen, en pall och några krokar på väggen. Det finns inte ens fönster. Som en cell, och varför inte? Hon är i Templet nu.
Alicia stryker händerna över klänningen. Den är lite för stor. Det grå plagget verkar ha god kvalitet men är enkelt, den har inte ens fickor. Hon fryser, drar det ovana plaggen tätare runt sig. Håret hänger fritt utmed ryggen för första gången på flera år. Hon samlar håret till en knut, den håller en stund men faller snart isär. Håret fritt känns så fel, värre än att sitta i ett kalt rum i lånade kläder utan att veta varför eller vad som kommer. Alicia försöker än en gång få upp håret i en knut, samma resultat. Hon försöker igen.
Tankarna snurrar och dagen spelas upp för henne om och om igen. Hon, systern Cydonia och modern i salongen efter frukost. Som vanligt hade samtalet handlat om systerns första balsäsong. Vad hon kunde säga och inte säga, vem hon kunde prata med och vem hon inte borde uppmuntra. Alicia hade låtsats brodera och lyssnat. Lättad att det var systern och inte hon som skulle delta i balerna.
Familjens hushållerska hade klivit in, följd av en kvinna dold av en mörkröd huvförsedd kappa även ansiktet dolt av tyg med finmaskigt nät över ögonen. En Prästinna. Den rödklädda hade hållit upp en behandskad hand och alla tystnade. Modern hade sett lika förvånad ut som Alicia kände sig, till och med Cydonia hade stirrat öppet. Den tygklädda gestalten hade utstrålat bestämdhet och kyla. Prästinnan skulle hämta Alicia. Modern hade blivit blek men inte protesterat. Naturligtvis inte, det gör man bara inte. Alicia hade ändå trott att hennes mor skulle säga något, men hon hade bara böjt sitt huvud i acceptans. Cydonia var den enda som sagt något.
“Högvördiga, får huset bjuda på någon förfriskning medan vi väntar?”
“Tack mitt barn, men vad tänker du att vi väntar på?“ Prästinnans röst var låg och melodiös, inte alls ovänlig.
“Min syster kommer naturligtvis packa mycket snabbt, Högvördiga, men något när Ni väntar? Vi sänder bud efter vår far så kommer han att vara hemma när som helst”
“Du är omtänksam, det hedrar dig” Prästinnan hade tagit ett förvånansvärt starkt tag om Alicias underarm, “men inget ska packas, och vi har ingen anledning att vänta på någon.”
Alicia hade inte kommit sig för med att protestera utan rest sig upp och följt med. Vad skulle hänt om hon helt enkelt vägrat följa med? Vid dörren hade Prästinnan vänt sig mot modern som stod stel och bara såg på dem. Greppet om armen var så hårt att det värkte men Alicia vågade inget säga.
“Madrigal Nechamp, dina döttrar hedrar dig” Det hade funnits något slutligt I prästinnans tonfall. Hon hade utan att släppa Alicia fått upp en liten plakett någonstans ur det voluminösa plagget, och räckte fram den. Modern stod orörlig, verkade inte se. Cydonia hade tagit emot plaketten. När dörren slog igen bakom dem tyckte sig Alicia höra ett ylande som från ett djur innan hon föstes in i en fönsterlös bärstol. Hon och den rödklädda prästinnan hade suttit tysta tillsammans i den evighetslånga färden till templet.
Nu är hon här, i ett rum som rymmer en brits och mycket lite annat. Sina kläder har hon fått lämna ifrån sig. Alla smycken, hårprydnader och annat hemifrån var hon också tvunget att lämna, till och med hårnålarna. Det svarta håret hänger som det inte gjort sedan hon var liten. Hon försökte behålla en ring, en liten en som hon höll dold i handflatan när hon lämnade ifrån sig allt annat, men tempelsystern som tog emot henne plockade snabbt av henne den gömda minnessaken. Hon hade inte alls varit elak eller hårdhänt men inte heller varm eller ens personlig. Att mötas av stillsam effektivitet var nästan värre än ilska och slag. Hon var som ett paket som skulle packas upp.
Tankarna far runt men hittar inget riktigt fäste. Varför hon? Har hon gjort något? Ingen vet varför en del flickor hämtas dit. Hon vet ingen som har tagits upp tidigare. Eller? Herra – kanske finns hon här? Alicia minns inte när hon först hörde talas om sin kusin, ingen pratar egentligen om henne. Hon skulle kunna vara här. Mostern har alltid varit så besynnerlig när Templet kommit på tal. Herra försvann när hon var fyra eller fem år. En vanlig ålder att tas upp. Det är faktiskt konstigt, de flesta flickor som tas upp I Templet gör det före skolåldern. Alicias tankar återvänder till varför hon är här, som tungan till en trasig tand. Varför hon? Är hon inte för gammal? Var är alla andra? Är hon rädd för att möta någon av Tempelsystrarna eller önskar hon att någon kommer till henne? Tystnaden är så kompakt, allt känns så stilla. När hon tagits emot och fått nya kläder visades hon till sitt rum av en kvinna som inte sa ett ord. Bara tyst ledde henne genom långa korridorer. Såg någon på vägen hit ? Hon tror inte det. Kan det vara så att hon är helt ensam här? Nej, så kan det inte vara? Tempelområdet är stort, och det är många kvinnor som tjänar i Templet. Någon måste komma snart.
Herra är kanske Prästinna nu? Hur lång tid det kan ta det ta att gå från Novis till Prästinna? Man ser aldrig några noviser utanför templet, men prästinnor är en vanlig syn. Herra borde vara omkring tjugofem år nu, och kanske finns hon faktiskt i templet.
Kanske kommer någon till henne snart.