Den 18 oktober 1673 Kroksjö gård
Det brinner. Du brinner. Iagh ser digh intet, men iagh känner det.
För det brinner inom migh, för det brinner inom oss alla.
Kapitel 1
Bilen saktade ner och svängde in på grusvägen. Jag hissade ner rutan och lät håret virvla runt i den ljumma sommarvinden som drog in. Minnen från när pappa och jag åkte själva till farmor och farfar spelades upp i huvudet. Det hade nämligen alltid varit bäst så, att det bara var pappa och jag som åkte. Pappa lät mig dessutom sitta i passagerarsätet och sköta radion. Vi sjöng med till Kent och Depeche Mode tills vi nästan blev hesa. Ibland ville jag aldrig att resan skulle ta slut, även om jag också ville komma hem till farmor och farfar. Vägen svängde och ungskogen övergick till stora resliga träd som spred sin svalkande skogsluft in i bilen. Vägen svängde igen och där framme stod den, gården, min släktgård, vår gård. Hela kroppen blev pirrig av bara tanken att vi skulle flytta hit, en känsla jag knappt kom ihåg när jag hade haft senast.
”Tänk att gården är våran”, sa Olof med ett stort leende.
”Ja, tänka sig …”, sa jag med blicken kvar på det gamla trähuset som låg inbäddat mellan betesmark, skog och sjö. Äppelträden längs grusvägen hängde ut över kohagen och till min stora glädje kunde små något avlånga melonäpplen redan urskiljas i trädens gröna kronor. Träden som vi varje höst hade plockat tills inte ett endaste äpple var kvar, farmor hade varit stenhård med att inget skulle gå till spillo. Jag hade aldrig tänkt att det var min dröm att flytta hit, men nu när vi gjorde det var det många saker som kändes mycket bättre, mycket mer rätt än vad det hade gjort inne i storstaden. Det var något som drog mig hit och här var jag hel, eller nåja, nästan hel i alla fall. Klumpen i magen knöt sig igen inom mig när jag snuddade vid tanken på vad som saknades mig, vad som saknades oss. Men jag hade bestämt mig för att den första tiden här skulle jag koncentrera mig helt på gården. Olof och körde in på gårdsplanen och parkerade vid vårdträdet, en stor gammal ek som stod mitt på gården och spred ut sin kraftiga krona som en stor omslutande famn. Det ljusgula 1800-tals huset med gröna spröjsade fönster och vita knutar blickade ut över betesmarken och Kroksjön. Jag tittade på de gröna pardörrarna förväntansfullt, som om farmor och farfar plötsligt skulle slå upp dörren och hälsa oss välkomna. Det sved till bakom ögonlocken.
”Ellie, vad är det?” Hans röst fick mig att släppa taget om de tankarna.
”Kom bara att tänka på farmor och farfar”, sa jag och log mot honom. Han la sin stora varma hand på min kind. Skägget kittlade när han gav mig en mjuk kyss på munnen. Jag njöt ett litet tag av ögonblicket innan jag öppnade bildörren och hoppade ut.
”Nä, här kan vi ju inte sitta hela dagen, ska du följa med in?”
Han skrattade till och tog sig ut ur bilen för att ta min hand i sin och gå upp till huset. Det klickade till i låset när jag vred om den gamla nyckeln, tur att den fortfarande funkade. Dörren knarrade dovt när Olof öppnade och gick in i hallen. Doften av instängt gammalt trähus mötte oss.
”Hur länge har huset stått tomt?” sa Olof och tittade sig runt i den grå pärlspontsklädda hallen.
”Det måste ju vara i över tio år”, sa jag och gick in. Jag luktade lite extra efter dålig lukt, men jag kunde inte känna något. ”Vad vi vet har det hållit tätt, pappa har ju varit här och kollat till det emellanåt och lagat det viktigaste.”
De gamla breda trägolven knarrade hemtrevligt när vi gick längre in i hallen. Det var dammigt, men annars såg det ut att vara näst intill orört sen farmor och farfar hade bott här. Deras kappor hängde fortfarande kvar på hatthyllan, skorna stod kvar i skohyllan, och gamla porträtt på familj och släkt stod kvar på den mörka träbyrån. Olof tog upp ett gammalt fotografi på mig och min bror när en lätt knackning kom från dörren.
”Hallå”, hördes en skör gammal röst från dörren. Vi vände oss om och i dörröppningen stod en liten tant med en korg i handen.
”Signe?” Fick jag fram.
”Det stämmer. Jag och några av grannarna ville välkomna er hem”, sa hon och sträckte fram en korg till mig. ”Din farmor hade varit mycket glad över att du har flyttat hit.”
”Tack!”
”Hur mår far din? Jag har inte sett honom här på länge.”
”Han mår bra, tack.”
”Nej, nu ska jag inte störa er mer. Bara säg till om ni behöver hjälp. Hejdå”, sa hon och gick ut.
Vi hann inte mer än titta på varandra innan Signe kom in igen.
”Glömde säga att Olga, som bor borta på Bergamåla gård, har kattungar. Kan nog vara bra att ha i detta gamla hus och kanske ett bra sällskap till dig under dagarna”, sa hon och log mot mig innan hon försvann ut genom dörren igen. Vi stod ett tag och bara tittade på dörren.
“Hur visste hon att vi skulle flytta in idag?” Sa Olof till slut.
“Vet inte, hon verkade ju dessutom veta att jag ska vara hemma om dagarna.”
”Märkligt … Nä, det är väl lika bra att börja städa så att vi kan flytta in”, sa Olof och gick mot bilen för att hämta städutrustningen.
”Jag ska bara se vad vi fick i korgen”, sa jag och gick in i köket. Jag ställde upp korgen på det gamla slagbordet. Svartvinbärssaft, hallongrottor och bullar låg det i korgen. I botten låg ett kuvert och med snirklig handstil stod det Elinor. Jag öppnade kuvertet och tog ut brevet.
Elinor,
Det är mycket som din farmor inte hann berätta …
Olof stånkade upp för entrétrappan på väg in i huset igen. Jag vek ihop brevet och tryckte ner det i kjolfickan. Det var något som sade mig att detta brev skulle jag hålla för mig själv.