”Kokt ål, i sitt gelé. Och marinerad lax, och sillsallad. Kall körsbärssoppa, med bitterbiskvier givetvis. Glaserad skinka. Kalvstek, ugnsstekt, med sås. Och så biff, också på kalv, med schorzonera. Därtill jordärtskockor. Stor hönspastej, och sallader. Givetvis. Sedan tänkte jag — rispudding, med citron. Och så glasskaka. Syltskålar. Och konfekt. Givetvis.”
Trots ett uppriktigt bemödande fruktade Beda att hennes försök till att föreställa lika anspråkslös som förtroendeingivande misslyckats fundamentalt redan innan den omsorgsfullt inövade versen tonade ut i en snöplig viskning. I värsta fall hade hon rentav fördärvat hela visan innan hon ens hunnit till refrängen.
Bunten med de prydligt präntade listorna och lapparna prasslade liksom förläget under hennes fingrar medan hon svalde och stirrade på den egna handstilen:
Middag – den 24e December 1833 – Julafton
Sedan väntade hon. På något slags svar, en kommentar, en min — söt eller sur gjorde detsamma — någonting — vad som helst!
Men tante Lolotte såg inte ens upp. Faktiskt hade tante inte en gång låtsat märka att Beda smugit sig in i förmaket, tassat fram och nigande anmält sig själv och sitt ärende som om hon sökt audiens hos självaste hennes majestät drottningen.
Istället riktade tante sin odelade uppmärksamhet på bordsskivan av blankpolerad mahogny framför sig, eller snarare det brev som vilade därpå. I vilket fall tycktes bäggedera långt mer angelägna än Beda och hennes lappar och fastän brevet inte kunde varit längre än att tante borde hunnit läsa det från början till slut både en och två gånger förmådde hon ändå inte slita blicken från det gräddvita postpappret. Hon stirrade på det, tog det i handen, stirrade än mer, höjde det mot ljuset, nagelfor de glesa raderna, suckade, och suckade igen innan hon slutligen lade tillbaka brevet på sin förra plats men utan att för den sakens skull ta minsta notis om Beda och hennes blotta existens.
Så Beda skrapade med foten, prasslade med lapparna, svalde igen och tordes till och med harkla sig lätt för att påminna tante Lolotte om att hon – väl? – fortfarande var såväl synlig som hörbar.
Först då, och efter ytterligare en suck, lyfte tante Lolotte blicken mot Beda med ett uppgivet uttryck som, hoppades Beda, talade mer om leda än irritation.
Äntligen!
Beda sträckte på sig och försökte ett leende. Hur illa hon än fruktade att hon valt, för tante hade minsann varit på ett av sina humör hela dagen, måste hon likväl gripa tillfället i svansen. Tiden var alltför dyrbar att förspilla. Och tante skulle säkert förstå, bara Beda fick lägga fram sin sak.
”Vad säger tante?”
Beda tyckte att hennes röst, förargligt gäll, skar som en rostig kniv genom tystnaden och till någon förtret anade hon att leendet som skulle verkat så avväpnande inte rönte någon som helst framgång.
Tante Lolotte betraktade henne bara stumt för ett ögonblick eller två innan hon av allt att döma i tanken förflyttades till någon trevligare trakt — endast för att återigen slå ögonen i det fördömda brevet!
Beda kvävde en suck och beredde sig på att riktigt förtvivla när tante plötsligt fick mål i mun, om än med rätt påtaglig motvilja.
”Var det julaftonen, sade du?”
Beda vickade på huvudet som en besatt höna trots att tante Lolotte inte iddes se på henne en gång.
”Julafton — julaftons middag. Jag har också förslag till aftonmåltid, och för juldagen—”
”Jag vet inte, Beda.”
Tante Lolotte sträckte ut handen i ordlös befallning och Beda överlämnade andlöst sitt anbud för hela julhelgens matordning i fjorton omsorgsfullt renskrivna ark av varierande format och kvalitet för hon hade måst använda lite av vad hon kommit över.
Hon såg lika andlöst på medan tante under synbart ointresse bläddrade igenom lapparna och tordes ännu inte pusta ut när tante återbördade luntan med en huvudskakning.
”Jag tycker det verkar så — tarvligt, alltsammans. Glaserad skinka?”
”Onkel — herr Jernfors har särskilt sagt till om glaserad skinka, tante.”
Repliken slapp av tungan som en förlupen raket och av tantes kvicka men förebrående ögonkast förstod Beda att hon gjort sig oförlåtligt beskäftig. Hon bannade tyst sin egen tanklöshet: så värst många vapen stod nu inte till buds i hennes lilla arsenal och hon borde vetat bättre än att bruka ett av dem — onkel — förrän hon vore absolut och av nöden tvungen.
Tante Lolotte skrattade till, torrt och fnysande, och Beda ville förgäves göra sig försvinnande liten och obemärkt.
”Men visst har han väl det. Denna eviga glaserade skinka måste ju också fira jul på Linnarsfors som den gjort sedan urminnes tider. Skinka och Jernforsar, Jernforsar och skinka. Nej, vad vore en jul på Linnarfors utan skinka?”
Beda beslöt, nyss vis av erfarenheten, att bli tante svaret skyldig.
Hon fuktade läpparna och sneglade mot soffan för att se på något annat än tante Lolotte och sina egna tafatta händer för ett stulet ögonblick. Sophie och Emelie satt knäpp tysta med blickarna begravda i varsitt julklappsarbete som kanske eller kanske inte skulle bli färdigt till julafton men Beda tvivlade inte för en sekund på att de likt svampar sugit i sig vartenda ord som växlats mellan henne och söta mamma. Och vem ville väl missunna dem ett så ringa nöje?
Men ack! Hur skön kunde den lilla tablån inte varit, med det trivsammaste lilla förmak där kakelugnen spred sin goda värme och en öm moder övervakade sina döttrar i skenet av flitens lampa och ett förnuftigt antal ljuslågor som tillsammans tappert höll midvintermörkret på avstånd i väntan på en annalkande jul som snart — alltför snart — lovade sänka en välsignad frid över Linnarfors bruk?