Viskningar från det förflutna

Vikterna landade tungt på golvet, det metalliska ljudet ekade genom gymmet som var tomt på folk så här tidigt på morgonen. Precis som han ville ha det, inte massa andra överpumpade dårar som var i vägen och svettade ner utan att torka efter sig och förstörde upp hans rutin. Musklerna i armarna värkte skönt då han sträckte sig efter stereon och höjde ljudet ytterligare då en av hans favoritlåtar började spelas. Utanför fönstret yrde snöflingorna i blåsten. Han klev upp på en av motionscyklarna för att varva ner lite efter avslutat styrkepass, han älskade att bygga muskler men skulle aldrig komma på tanken att slarva med konditionen. Nu tog han sig tid att studera blomman som syntes genom plasten som satt över hans högra hand, den var inte riktigt klar än. En ros, frugans favoritblomma. Hon var en kvinna med klass, hans fru. Att tatuera in hennes namn hade varit alldeles för töntigt, men hennes favoritblomma. En gest som bara dom två skulle förstå. Hon var bortrest nu och han ville få den klar innan hon kom hem. Ett snabbt jobb egentligen, men han hade låtit sin lärling göra den. En duktig kille, men han jobbade fortfarande ganska långsamt. Igår var det som att han hade jobbat extra långsamt då han permanentade rosens blad på hans hud. Men det var uppenbart att grabben varit nervös, att han ville få det perfekt då han fick chansen att tatuera sin lärare. Men han hade avbrutit efter ett tag, då han såg svettdroppar rinna ner för sin lärlings panna och sagt att dom skulle göra klart den idag. Han riktade blicken mot tv:n som hängde på väggen framför motionscyklarna. Ett nyhetsinslag spelades stumt upp framför honom så han kunde inte göra mycket annat än att läsa rubriken som syntes i nederkant. Skottlossning i Göteborg, 2 döda i natt. Polisens avspärrnings band vajade i vinden, kameran zoomade in och visade två personer klädda i vita kläder hukandes över en gräsmatta. Han skakade på huvudet, alla dom här jävla skjutningarna. Folk var fan helt pantade. Han var glad att det var lugnare här uppe i Stockholm, för tillfället i alla fall. Kameran zoomade ut ytterligare och visade vad som såg ut att vara ett bostadsområde med deprimerande betongbyggnader. En polis i uniform höll upp avspärrnings bandet för en av dom vitklädda som höll en plastlåda i famnen. Spinning cykeln fortsatte att ge ifrån sig ett klagande väsen fastän han slutat trampa. Han blinkade. Nej det kunde inte . . . Tv bilden visade nu en studio där en man och en kvinna pratade med varandra med allvarliga miner. Rubriken löd: Stor oro över det ökade våldet i Göteborg. Handen rörde sig per automatik till byxfickan där han fumlade länge tills han insåg att han bar träningskläder och mobilen låg på en hylla borta vid vikterna. Han snubblade av cykeln som om han vore ful. När han slet åt sig mobilen insåg han att han måste ha inbillat sig. Det fanns ingen annan förklaring. Men bara för att vara helt säker, för att lugna hjärtat som rusade i bröstet så gick han in på nyhetssajterna. Han såg igenom otaliga klipp från händelsen i Göteborg, kläderna började klibba kallt mot kroppen innan han fick upp samma nyhetsinslag som han just hade sett på tv:n. Kroppen spändes, nästan som om det vore utanför hans egen kontroll. Det hade bara varat en sekund. Om han blinkat hade han missat det. Avspärrningsbanden syntes nu, männen i vitt. Han höll andan och den kritiska sekunden passerade. Men han blev inte lugnare, han drog fingret över skärmen för att spola tillbaka videon. Såg på sekvensen igen, och igen och igen. Han försökte inbilla sig att han inte var säker, att ögonblicket var så flyktigt och filmat på så stort avstånd att det var omöjligt att avgöra med hundra procent säkerhet. Men varje gång han kollade videon fortplantade sig iskylan allt mer i hans inre. Fast det var omöjligt, helt jävla omöjligt. Men han viste att han var tvungen att rapportera det. Han gick in i telefonboken för att ringa, men ångrade sig. Det här kunde han inte ta över telefon. Istället skickade han ett sms om att han skulle komma förbi, att det var viktigt. Han skulle vara där om en timme, så fort han duschat och tagit sig igenom stan. Han skickade ett sms till sin lärling också, att dom var tvungna att göra klart tatueringen en annan dag. Kroppen skakade då han klev in i duschen, han försökte inbilla sig att det var för att han hunnit bli nerkyld i dom genomsvettiga kläderna. Men sanningen var att han var rädd, rädd för det han sett på filmen. Vad det skulle innebära. Men mest av allt rädd för att det var han som skulle behöva rapportera det. Behöva visa honom videon, och vänta på reaktionen. Under duschens heta strålar kunde han inte bli kvitt det han sett. Trots att han blundade och försökte tänka på värmen som spred sig över kroppen och mjukade upp hans muskler. Tankarna återvände gång på gång till nyhetsinslaget, och mannen som vred på huvudet så att hans ansikte gick att skymta i en sekund. Om han hade rätt, om mannen var den han trodde, fastän det borde vara helt omöjligt Så skulle dom ha ett stort fucking jävla problem. Han vred av kranen, musiken utifrån gymmet trängde sig hela vägen in till honom i duschen och blandade sig med pulsens sus i öronen.