Han hade Göran i handen men skulle av vid nästa hållplats, så han avslutade läsningen och tryckte på stoppknappen efter att bussen tagit sig över den älv som rann genom staden. Han lade boken i ryggsäcken som låg på sätet bredvid, drog igen blixtlåset, samtidigt som en tanke, som handlade om att han tyckte sämre om de säten som fanns i de här bussarna, kom upp. Han antog att det handlade om att det var en stadsbuss han åkte i vilket gjorde att de hade en mer funktionell karaktär än bekväm och log åt ett flyktigt skämt som passerade: sätena var ungefär lika hårda som kyrkbänkar och det enda som saknades var en värd som gick runt med en busstöt och petade på de människor som eventuellt hunnit nicka till under färden. Han ställde sig upp för att börja gå mot dörrarna men bussen saktade inte in. Leendet slocknade samtidigt som han förvånat såg hur bussen körde förbi den hållplats där han skulle av och tittade sig sen runt omkring och upptäckte att ingen annan hade gjort en ansats att resa sig upp. Människor satt och tittade ut genom de fönster de hade bredvid sig eller tittade ner i sina mobiltelefoner. Hade han gått på fel buss? Nej. Det hade varit rätt nummer. Fundersam la han tillbaka sin ryggsäck och satte sig ner igen.
Med de nyss uppkomna tankarna kring säten och den oplanerade bussfärden i åtagande kom han på att det var ett tag sedan han stôllåkte. Sedan många år hade han, vad han efterhand förstått, gjort en lite märklig grej. Han hade börjat med att inte gå av bussen och åka till ändhållplatsen för att efter det åka med den tillbaka till dit han egentligen skulle. Senare hade han gått på bussen, åkt åt fel håll, för att sitta kvar på ändhållplatsen och efter det ta den in till staden, byta buss och åka upp till norra delarna av länet, utan några som helst ärenden kopplat till destinationen. Han hade suttit kvar även där och åkt tillbaka hem. När detta beteende hade satts i system insåg han att han behövde säga till chauffören, när han gick på bussen, vad han ämnade att göra. ”Varför då?” hade ofta svaret varit. Nu för tiden var han en legend i busskretsar. Det var namnet på en ort han åkt till som hade fått hans vänner att benämna hans resesätt. Om någon frågade varför han gjorde detta visade det sig att det inte handlade om att han älskade transportmedlet; att åka buss – utan mer om att det skapades möjligheter till långa sjok utan störningsmoment. På resan kunde han gå in i sin bubbla och med hjälp av den gå in i vilken värld som helst. Ett par lurar i öronen med musik kunde också hjälpa för att hamna i bussbubblan. Han gjorde alltså dessa resor avsiktligt men för en lite stund sedan blev det, som vi mötte inledningsvis, en oplanerad tur. De flesta dagar gick han av i stadens centrum och tog en promenad på några kilometer till sitt arbete men denna dag regnade det vilket gjorde att han hade beslutat sig för att ta stadsbussen till sitt jobb i stället för att gå. Han hade gått av vid centralstationen, väntat en stund, för att gå på en buss med ett nummer som kunde ta honom till hans arbetsplats och efter det mellanlandat på stadens torg innan vidare färd.
Han zoomade tillbaka. Bussen hade tagit sig ut på motorvägen och han vände blicken mot den skärm som var närmast honom. Där stod: Nästa hållplats Universitetet. Bussen måste ha ändrat sin rutt vid torget. Han hade nycklarna kvar. Kanske det fanns en mening med resan. Han vände på huvudet och tittade ut igen. Det var en jämngrå dag utan några nyanser. En av de få färgklickar som dök upp var bussen som speglades i de glaspartier som fanns längs med vägens kanter som han gissade var för att få ljudet från trafiken att så lite som möjligt leta sig bort mot de hus som fanns i närheten. Vindrutetorkarna vinkade; våren höll på att ta fäste medan vintern regnade bort. Bussen tog avfarten mot universitetet och han funderade om han skulle gå förbi den institution han arbetat på. Han hade inte besökt stället på flera år då han slutat samtidigt som pandemin bröt ut och samhället hade stängts ner. Bussen började sakta in, han såg att ingen hade tryckt på stoppknappen, men kom ihåg att det var bussens slutstation så den stannade vare sig man ville eller inte. Denna gång skulle han inte sitta kvar utan reste sig, slängde upp ryggsäcken på ryggen och började smattrande gå mot bussens dubbeldörrar. Det kom en bitig vindpust när de öppnades och han tog steget ut på den våta och glashala gatan med en trygg förvissning om att han inte skulle halka då han hade broddar på sina skor. De skrapade vasst mot underlaget med en större bestämdhet än vad han kände. Han visste att han skulle låta som en armé när han väl kommit in. Svängdörrarna snurrade; han dansade deras vals och steg in på det stenbelagda golvet.