Jimmy Omlund hör mamma och pappa anlända till familjeföretagets kontor. Måndagsmötet mellan nio och tio måste först få passera så att verksamheten kan rulla på som vanligt. Men det är inte som vanligt efter den här helgen, varken för Tomas och Lotta eller för sonen. Efter mötet stannar Jimmy kvar för ett allvarligt snack, och nickar åt föräldrarna att dröja. Alla tre vet ärendet och dörren stängs.
”Är det sant att Bea har flyttat hem och bor hos er?”
”Ja, hon dök upp i lördags i en hyrd paketbil full med grejor. Vi visste ingenting. Hon säger att hon flyttat hem på riktigt”, svarar Lotta.
”Vadå, på riktigt? Ska hon bosätta sig i erat hus? Hur ska jag då kunna ta över det som vi sagt? Våran villa ligger ju redan ute på Hemnet!”
”Lugn, det ordnar sig på något sätt. Beatrice är ändå din syster.”
”Och vad ska hon leva av? Här finns väl inga såna flashiga jobb som hon kräver?”
”Take it easy! Hon kom i lördags. Vi måste hinna anpassa oss ett tag”, svarar Tomas och reser sig för att markera att det är fel stund och ställe att diskutera saken.
Jimmy går till sitt rum omgiven av ett väl synligt åskmoln. På Omlunds Trä, kan personalen läsa varje nyans av atmosfären mellan ägarna och arvingen. De låter honom oroa sig i fred resten av dagen. För det är mycket oro och lite glädje som härjar hans sinne.
Bea saknar galgar för att hänga upp sina kläder i klädkammaren under snedtaket. Lådorna får stå kvar på golvet. Varför hon släpat med den skrymmande dubbelsängen förstår hon inte. Men man måste förlåta sin hjärna ibland. Det är så ironiskt att föräldrarnas företag tillverkar just sängramar, ja hela resårbottnar. Det känns som en hädelse att ha fraktat upp en Ikea-säng ända från Stockholm. Men det som var kvar måste bort när man har ett slutdatum på en lägenhet. Det hon gruvar sig för är att möta brorsans familj. Dem hon sett ned på under alla år. De plikttrogna, fantasilösa ja rent av färglösa figurerna, som trampar i samma eviga grottekvarn. Välordnat har de, men till vilket pris? En mening från kvällen innan stör henne också. ”Vi har köpt en lägenhet och Jimmys ska ta över vårat hus om en månad.” Raka ord som komplicerar ekvationen. Hur länge kan man leva på färsk nåd innan man måste gå på egna ben? Inom sig övar hon på formuleringar. Orden får inte halka snett den närmsta tiden. Den tunna nattisen tål inte att man stampar med fötterna. Då är det kört. Att vara 39 och ompröva sina livsval är omskakande. Att komma hem med svansen mellan benen och sänkt blick.
Lotta sitter trött i bilen och väntar ut Tomas efter jobbet. Hon ångrar att de samåkte. Han försöker få med sig rätt dokument till kundbesöket nästa dag, men tankarna på dottern distraherar. Jimmy for tidigare eftersom han måste flyga till Estland nästa morgon för att reda ut problem med tygleveranserna. Själv tänker hon stanna hemma nästa dag, för att få rå om dottern efter alla tysta år. När maken till slut sätter sig i bilen måste hon få svar.
”Hur gör vi nu med flytten? Jag tror inte att Jimmy vill ha henne i huset när han flyttar in. Och han ska ju totalrenovera så fort vi får ut våra grejor. Jag förstår att han är upprörd och chockad.”
”Du kan väl inte begära att jag har några svar! Men vi kan väl inte kasta ut våran egen dotter på gatan? Hon är ju bankrutt och utan jobb!”
”Det sa jag inte! Ingen är väl gladare än jag att få hem henne. Men jag förstår Jimmy. Han har alltid kallat henne den själviska svikaren, det vet du. Och särskilt nu när han ska ta över och låsa upp resten av sitt liv mot firman. Klart att han är stressad. Lilly och barnen gillar nog inte det här.”
”Jag vet alltihop. Men snälla du, ligg lågt med allting när vi kommer hem. Vi är inte i skick att ta några beslut. Eller hur?”
”Det förstår jag. Men vi måste hjälpa henne med det akuta. Vi vet ju inte ens vad hon äter för mat. Lova att du inte börja gorma över alla hennes dumheter genom åren. Det hjälper inte, det vet du!”
”Älskade Lotta! Jag är glad att Bea valt att lägga sina bekymmer i våra händer. Men det kommer inte bli lätt. Vi måste vara realister.”
Hemma hos Jimmy är det tyst och spänt. Han trampar rastlöst kring och byter i onödan batterier i alla brandvarnare, för att distrahera sinnet.
”Att hon bara har mage att komma hem och ta för sig, efter allt som hon sagt och gjort”, mumlar han vresigt så att Lilly hör och förstår hans frustation.
Hon tänker inte ta upp ämnet Beatrice igen. Skulle hon berätta allt hon hört om systern skulle det ta bort nattsömnen för maken.
Beatrice däremot har fått ihop lite tacos som kvällsmat till alla tre. Vill skapa känslan av en normal måndagskväll. Förutom det totala sammanbrottet i hennes eget liv, är hon medveten om vilket kaos hon skapar. Att allt gammalt nu måste upp på bordet. Att hon ensam är den skyldige och enbart kan be om nåd. Det är så hon ser sin situation och inser att den är sann. Skammen är ett stadium som passerar, det förstår hon. Men hon måste hitta sin nya identitet. Utan den kan hon inte leva och den behöver bekräftas av familjen. Den rödhåriga katten Roy har accepterat henne fullt ut. Han trycker sig mot henne, där hon ligger på den fördömda Ikea-sängen och räknar kvistar i takpanelen. När Beatrice hör ytterdörren öppnas rycker hon till och skyndar sig ner mot köket. Rycket blir en kraftig störning för Roy.
”Tomas, vi får tacos ikväll!”
Utropet värmer Beatrice, vars kropp går in i ett kök medan hennes själ går in i en miljö full av varma minnen. Det finns andra minnen hon vill sudda ut, men det går inte.