Petra står och stirrar på A4 pappret med rubriken FACIT som sitter fasttejpad på insidan av glaset bakom disken så att kunderna inte ska se.
Fråga ett. Vem är Kaeth Gardestedt? 1. Kvinnan som har världsrekordet i kanelbulleätning. X. Kvinnan som uppfann kanelen. 2. Kvinnan som stiftade kanelbullens dag.
Alternativ ett. Det hade hon gissat på. Mer av vilja än av vishet. Den typen av onödigt vetande kunde man i alla fall pitcha om någon önskade en korkad idé över hur man etablerar sig i historieböckerna. Alternativ kryss… ja det var faktiskt en kund som på allvar trodde att det var alternativ kryss. Hon verkade varken dement eller förståndshandikappad. Däremot var hon en fullvuxen kvinna med kardborreband på skorna. Fullt begripligt i detta fall.
Hon använder den avbitna pekfingernageln för att skrapa bort en grumlig fläck på glaset intill papprets högra kant, men det lämnar bara efter sig streck på den genomskinliga rutan. Istället slickar hon på fingerspetsen och försöker sudda ut alltihop. Det gör såklart bara allt värre, större, smetigare. Hon sneglar över axeln, disktrasan ligger strax bakom henne. Val. Ger alltid Petra ångest. Även när de är lätta, logiska. Med det konstaterandet lossar hon på tejpen som håller fast A4 pappret och förflyttar det några centimeter till höger. Så där ja.
Facit avslöjar att Petra äntligen kan sätta ett namn på kvinnan som hamnar högst upp på hennes svartlista den fjärde oktober varje år. Ett namn som det faktiskt är förvånande att hon aldrig hört tidigare med tanke på att kanelbullens dag klassificerar sig som en egen högtid i hennes liv. Det är svårt att undvika när man bor ihop med en konditor och själv arbetat på olika caféer till och från under tio års tid. Så här i efterhand önskar hon att hon hade kollat mer noga i kalendern innan hon bokat in sig på ett arbetspass just den här dagen när hon vet att chefens generositet når en peak.
Den kortväxte mannen framför kassan som endast fått fem av tio rätt i kanelbulle-quizet (men bär snörskor och har lyckats gissa rätt på fråga ett) håller upp knytnäven.
”Kom an då!”
Petra trycker in fingrarna i handflatan. Tummen placerar hon utanpå. Det lärde hon sig när hon höll på med kickboxning för längesedan att man ska göra för att inte riskera att bryta tummen när man slåss. Det var väl i för sig ingen risk nu när hon bara skulle spela ”bulle, sax, påse” med kunden som ville få en andra chans att vinna en kanelbulle till halva priset.
När hon höjer handen dupliceras knytnäven i en svag reflektion i glaset intill A4 pappret. Hon vrider huvudet och ser rakt in i sin gråa genomskinliga aura. Det är den mest tillförlitliga spegling hon sett på länge av sin nerbrutna självkänsla, som kom paketerad tillsammans med önskan om att teleportera sig ett år tillbaka i tiden för att förändra de vägar hon valde då. Åksjukan var ett faktum efter alla avfarter hon försökt svänga av på, som ändå alltid tagit henne tillbaka hit.
Vart var hennes facit för livet? Vem skulle hon behöva klippa till för att få tillgång till det? Hon tittar ner på pek- och långfingret som sträcker ut sig som en anatomisk sax framför mannens knytnävsbulle.
”Ha-ha!” utropar han, likt en sjörövare som vunnit en duell och nu ska få ta del av sitt byte. Allt medan Petra är dömd att gå på plankan och möta sitt öde på havets botten. Visserligen är sjögräs nyttigare än jäst och pärlsocker. Men även om det låter lätt och logiskt, så är det inte lika enkelt att agera på. Framför allt inte när tävlingsreglerna säger någonting annat.
”Bäst av tre.”
”Va? Nää-nää!” Förnärmat skjutsar han upp glasögonen som glidit ner på det långsmala näsbenet under den häftiga striden.
Petra vinklar den inplastade skylten på kassadisken mot mannens håll för att få honom att förstå att det är dags att korrigera styrkan i glasen. Där står tydligt förklarat att man har tre chanser på sig.
”Det e nog på tiden att farbror…” går till optikern. Det var självklart det hon skulle säga. Men hejdar sig i sista sekund. Hon hör chefens röst i huvudet, ”det där var en onödig kommentar Petra, så talar man inte till kunderna.”
Chefen må ha gått hem, men skvaller-kollegan lurar fortfarande någonstans inom hörbart avstånd.
”…kavlar upp ärmarna för nu blir det åka av serru!”
Fast om det verkligen var ett bättre avslut är hon inte så säker på. Om början ens var politisk korrekt är väl en ännu större diskussion, beroende på vart man drar gränsen för att kalla någon farbror. Håret har ju trots allt börjat få några grå strimmor.
Trots att mannen tar hennes ord bokstavligt och blottlägger sina håriga underarmar går vinsten till Petra. Inte med vilja. Faktum är att hon aktivt försöker undvika det genom att göra samma handslag varje gång. Sista gången betonar hon till och med ordet extra noga så han ska fatta. Bulle SAX påse. Men han var visst inte så smart som han såg ut trots allt. Eller så blev han distraherad från den unkna doften av kräkrester som satt kvar på fingrarna trots att hon skrubbat dem till russin med tvålen inne på personaltoan.