Kapitel 1
Bussen stannade. Jag ramlade ut mitt i folkhavet och blev meddragen bort mot macken. Vi stannade till på en mack halvvägs upp till Lindvallen, där det var vinterläger för snowboard- och skidåkare i olika nivåer.
Jag har varit där innan men då var det på sportlovet. Nu var det två veckor precis över jul. Det gillade inte mamma så mycket.
På vägen hit så satt jag själv, men det skulle jag nog inte kunna göra nu. Vi var redan ungefär 60 personer när jag hoppade på vid Stockholm station. Det kom 20 till nu så det var bara en ledig plats i bussen, där satt en vuxen från Lindvallen lägerverksamhet. Vi fick tydligen inte åka själva i 10 timmar, undrar varför.
”Okej allihopa” ropade personalen från lägret.
Hon var ganska smal och blek, och såg verkligen inte ut som hon ville vara där.
”Innan vi kliver på bussen igen så lämnar ni era stora väskor i bagageutrymmet här bredvid.”
Jag gick och ställde mig ganska nära henne, så att jag kunde få en bra plats. Det fanns en annan tjej där. Hon var väldigt söt och hade rött hår i två flätor med lugg. Jag log mot henne och hon log tillbaka.
”Vi fyller bussen, ingen plats ska vara tom! Handbagage får ni ha mellan er eller på golvet. Seså, rör på er!”
Alla började gå in i bussen, och de båda våningarna fylldes snabbt. Från ögonvrån såg jag att den rödhåriga tjejen hade svårt att få in sin väska i det i princip fulla bagageutrymmet, så jag gick fram till henne och erbjöd min hjälp.
”Hej, vill du ha hjälp? Såg att du hade lite svårt med väskan”.
Hon såg väldigt tacksam ut.
”Ja tack, det vore snällt. Det är bara så fullt att jag inte får in den. Och den är så tung!”
Vi tog tag och knuffade så hårt vi kunde på den och till slut fick den plats så att vi kunde stänga luckan. Jag reste på mig från marken, och drog med mig henne upp. Hon log ett leende, ett sådant som man bara ser i film.
”Kom igen, vi kan inte vänta hela dagen!”
Kvinnan från lägret kom tillbaka med en kaffe i handen och viftade frenetiskt runt med sin fria hand. Det kom några ungdomar springande från toaletterna och några till inifrån macken.
Vi gick på bussen och försökte hitta en plats. Det fanns några lediga på den första våningen. Ingen föredrog att sitta där, eftersom att damen från Lindvallen, som jag fortfarande inte vet vad hon heter, satt där också. Jag satte ner min ryggsäck och precis då jag tänkte sätta mig ner så kom tjejen jag pratade med springandes mellan konversationer tvärs över rader i bussen.
”Vänta! Jag tänkte att vi kunde sitta tillsammans kanske?”
Hon flämtade och satte ner sin ryggsäck, som såg väldigt tung ut.
”Såklart. Vill du sitta vid fönstret eller?”
Jag flyttade på mig, för de flesta vill sitta vid fönstret, så jag trodde att hon skulle vilja det också.
”Mhm, det låter bra.”
Hon satte sig ner och tog sin ryggsäck mellan benen.
Bussen började rulla. Vi hade inte sagt ett ord till varandra sedan vi satte oss ned.
”Moa, Moa Holl-Klingstedt”.
Hon log och kollade på mig. Jag kände mig glad.
”Elsa, Elsa Rhenström”.
Jag skrattade till och ställde ner min väska på golvet, och då blev det mer utrymme mellan oss, fast ingen barriär.
”Du, Moa, jag har inte riktigt fattat hur indelningen kommer att ske med hur vi ska bo, vet du?”
Jag måste verkligen ha sett förvirrad ut. Hon rotade runt i sin väska och fick upp ett papper.
”Det står här att vi ska delas in i grupper om fyra eller fem i vår nivå. Det måste väl vara om vi är nybörjare, standard eller avancerad”.
Hon vek ihop pappret och stoppade ner den i en plastficka i sin ryggsäck. Organiserad. Jag lutade mig bak mot ryggstödet och slöt mina ögon. Det skulle vara två långa veckor.
Kapitel 2
Bussen saktade in, vi var framme. Jag samlade ihop mig och försökte vakna efter den 6 timmar långa bussfärden från Stockholm upp till Lindvallen, med några stopp förstås. De flesta gick av bussen så fort den stannade, nästan lite innan. De var ivriga och trodde att det var bra att vara först på plats till indelningen. Jag tog det lugnt och skulle precis resa på mig då jag hörde ett konstigt väsande ljus bredvid mig.
”Vakna, Moa, vakna!”
Jag ruskade på Moa som fortfarande sov även fast i princip alla andra redan var ute ur bussen och lastade ljudligt av.
”Ja jag kommer, oj, är vi framme redan?”
Hon såg väldigt nyvaken ut med tillrufsat hår och ett förvirrat ansiktsuttryck. Jag skrattade och plockade upp hennes väska så att hon kunde resa på sig.
”Tack, men jag kan ta den och din ryggsäck om du tar min stora resväska, för det finns inte en chans att jag kan dra den bort till samlingsplatsen”.
Jag nickade och klev ur bussen, tomhänt för nu.
Samlingsplatsen, mer känd som stället där du hämtar dina hyrskidor, du fattar, eller hur? Bra.
Det tog ett tag att komma bort dit, och Moa väntade på mig och gick sakta vid min sida när jag drog hennes väska, som jag inte har någon aning om hur hon lyckats packa så tungt, bort mot byggnaden.
När vi väl kom in var det fullt av människor, mest ungdomar med skidor och stavar över axlarna och ett antal vuxna som stod och skrek ut namn. Det var dags för indelningen av stugorna. Det var tvunget att bli bra, man var faktiskt tvungen att bo med de i två veckor så.
”Elsa Rhenström och Moa Holl-Klingstedt, kom fram till disk 9 och få er information, tack!”
En i personalen ropade ut namn efter namn som skulle gå och få information om skidor, boende och scheman, samt sin grupp. Det var inte hon som hade varit med på bussen, men en annan lite äldre dam som stod med en megafon för att höras över alla ungdomar. Nu skulle vi få information, och sedan bar det av…