Flyttbilen rullade från gårdsplanen. Torgny skuggade ögonen med handen medan han följde den med blicken. När han inte kunde se den längre, vände han om. Han sparkade på stenar som hamnat på cementgången in mot det gulmålade huset och bankade med näven mot förrådshuset när han gick förbi.
Fåglar kvittrade i träden. Han ville be dem hålla näbben, men inte ett ord kom över läpparna. Lika bra det. De hade väl inte gjort något som förtjänade skäll.
Väl inne i huset sjönk han ner på en av köksstolarna. Slitna furumöbler som lämnats kvar. Han vaggade långsamt framåt och bakåt och tittade sig omkring. Vad skulle det nu bli av honom? Bo ensam? Bestämma över sitt liv? Hur sjutton gjorde man det? Tankarna malde långsamt i huvudet. Han hade ingen aning.
När skymningen föll satt han fortfarande på stolen. Det började bli mörkt i köket. Lika gott det, tänkte han. Vad kunde göra livet ljust igen?
Mitt i dunklet hörde han att det knackade på dörren. Han förmådde sig inte att ropa kom in. Granntanten Hulda gjorde det i alla fall. Hon famlade efter strömbrytaren vid dörren och när hon hittade knappen hostade lysröret i gång. Torgny gned sig med baksidan av handen i ögonen.
”Sitter du här?” Huldas mjuka hand landade på hans axel.
”Jo. Dom for.”
”Jag såg det. De lämnade Hjärtereda och dig. Har du inte börjat laga mat än?”
”Nej, Jag vet inte hur man gör.”
”Men hur ska du klara dig då? Du får väl anstränga dig och försöka.”
”Jo.”
”Jag kom egentligen över för att höra om du vill komma in till mig och äta kvällsmat? Jag har stekt fläsk och kokat potatis.” Torgny såg att Hulda tittade på röran i köket medan hon väntade på svar.
”Jo, det låter gott.” Torgny reste sig mödosamt. Han sträckte på kroppen och böjde sig åt sidorna innan han klampade efter Hulda ut genom dörren. Lysröret fick lysa. Ute var det skumt men stigen genom syrenhäcken var upptrampad och välkänd och snart var de framme vid Huldas röda hus. Hon böjde sig ner och drog med handen över petuniorna som stod i en kruka utanför.
”Det är så härligt att få plantera vårblommor. Tycker du inte det?”
”Vet inte. Jag har aldrig planterat några.” Hulda öppnade dörren till huset och gick in. Torgny klev ur de grova arbetsskorna. Tubsockorna hade kasat ner och satt som taxar på fötterna. Han brydde sig inte om att dra på dem. Ljuset från lampan i hallen kändes välkomnande. Långsamt gick han de få trappstegen upp till köket. Doften av stekt fläsk nådde hans näsborrar. Magen kurrade. Han hade inte ätit något sen frukosten.
”Vad grubblar du på?” frågade Hulda medan hon bar fram maten till bordet.
”Hur jag ska klara att bo ensam.” Han stirrade framför sig med glasartad blick och mindes de få gånger han sovit ensam i huset. Det hade knäppt och knakat, som om någon gick i trappan. Han hade dragit täcket över huvudet och hoppats att ingen skulle komma upp. Hulda kom fram och strök honom över händerna som hon gjort sen han var liten och fastnade i grubblerier.
”Det kommer säkert att gå bra. Du är bara ovan, du har inte tränat på det än. Men det kanske är dags? Hur gammal är du nu igen? Det borde jag veta.”
”Jag är snart fyrtiotvå. ” Torgny drog näven genom det mörka håret. Det ställde sig i givakt.
”Minsann. När jag var lika gammal som du hade jag varit gift i tjugotre år.” Torgny följde Hulda med blicken när hon hängde av sig det blommiga förklädet på kroken vid spisen och satte sig vid bordet. De åt sitt stekta fläsk utan att prata mer med varandra.
”Hur kokar man potatis?”, frågade Torgny plötsligt.
”Men vet du inte det?” Hulda stirrade på honom.
”Nej.”
”Milda makter, det trodde jag man fick lära sig i skolköket. Då har du mycket att lära dig om matlagning. Det bästa är ändå att du måste träna varje dag.”
”Kan du inte säga hur man ska göra då?”
”Jo, men det är klart.” Han lyssnade noga när hon förklarade.
”Det låter inte så svårt, jag får försöka det någon dag. Jag kanske kan steka falukorv till. Det har mamma i alla fall visat mig en gång.”
”Det är en bra början.”
”Men huset är tomt. Det saknas möbler och det saknas liv.” Torgny körde runt en potatisbit på tallriken för att fånga upp det sista av såsen.
”Ja, mitt hus är också tomt. Jag vet hur det känns. Men man vänjer sig. Vi har varandra. När jag ser lysena från ditt hus känner jag mig mindre ensam.” Torgny funderade på Huldas ord medan hon samlade ihop disken på bordet. När allt stod i fina högar reste han sig och bar bort dem till diskbänken.
”Jag måste hem. Pappa sa att jag skulle elda. Tack för maten.”
”Varsågod. Det var så lite. Jag finns här om du behöver mig, precis som vanligt.”
”Jo. Jag vet.”
Ensam gick han tillbaka genom syrenhäcken. När han öppnade dörren till huset tänkte han på allt han måste göra. Skulle han klara det?