Jakten

Hjärtat slår hårt i bröstet. Min andhämtning är tung och svetten pärlar sig i pannan när jag springer fram genom undervegetationen. Jag slår undan de meterhöga ormbunkarna och känner den starka doften av förmultnande växter när jag tar ett språng över ett nerfallet träd. En stor mosstäckt sten blockerar min väg och jag viker snabbt av åt vänster för att inte krocka in i den. Smådjur flyr skrämt och skogen jämrar sig under min framfart i jakt på ett ställe att söka skydd på. I periferin ser jag en urholkad trädstam sticka upp ur grönskan. Äntligen! Med en lättnadens suck skyndar jag fram till trädets öppning. Jag trycker mig in i den smala glipan och känner hur barken lossnar. Mossa och jord faller ner i mitt ansikte när jag fortsätter trycka mig allt längre in. Mina andetagen ekar i det trånga utrymmet och smaken från den yrande jorden sprider sig i min mun. Botten av hålet nås allt för fort och min kropp får nätt och jämt plats i det trånga utrymmet. Med inövad behärskning sänker jag min andhämtning samtidigt som jag intensivt lyssnar efter ljud utanför. Efter bara några sekunder hör jag löv rassla till i närheten. Min puls ökar. Rasslet övergår i tunga och beräknande steg. Jag försöker trycka mig längre in när jag inser att hålet inte är tillräckligt djupt för att hålla mig utom räckhåll. Stegen blir allt tydligare för var sekund som går. Plötsligt tystnar de och stämningen i luften förändras. Jag försöker hålla andan när stegen återupptas i riktning mot mitt gömställe och jag vet att min tid nu är räknad. Jag sneglar mot öppningen och hör samtidigt vädrandet från näsborrar utanför. Jag räknar mina hjärtslag för att försöka behålla lugnet. 47, 48, 49. Stegen försvinner iväg och avtar i en ny riktning. Det kan inte vara möjligt. Hur kan jag ha sån tur? Jag väntar orörligt kvar och fortsätter lyssna. En minut går, sedan två. Ljudet från stegen går inte längre att urskilja bland naturens egen kakafoni. Hoppet om undkomst får mig att lägga märke till min egen kropps början till protest. Musklerna värker efter det statiskt spända tillstånd jag stått i under flera minuter. Ändå väntar jag kvar ännu en minut till innan jag vågar åla mig fram från mitt gömställe. Utanför har enorma tassavtryck cirkulerat runt trädstammen och sedan försvunnit bort i norrgående riktning. Långsamt tar jag mig hukande fram bland ormbunkarna i motsatt riktning. Jag kan inte tillåta mig själv att slappna av än. Inte förrän jag kommit en bra bit härifrån. Men jag hinner bara tänka tanken innan jag uppfattar en rörelse i periferin. En mörk skugga från ett jättelikt djur kommer flygande från en närliggande trädkrona. Jag tar ett överrumplat andetag och känner min kropp slås mot marken. Kraften i stöten trycker ur all luft från lungorna och får en brännande smärta att explodera i bröstet. Omtöcknat ser jag upp och in i ett sylvasst gap medan de enorma tassarna trycker mig djupt ner i undervegetationen. Högljutt vrålar djuret efter segern och saliv stänker i mitt ansiktet. Djuret drar sin stora sträva tunga över min bröstkorg och fortsätter över mitt ansikte. Andedräkten osar av dött kött och blod. Jag kvider till av vämjelse och med en rullande kroppsrörelse försöker jag få djuret att tappa sitt grepp. Med en kraftansträngning lossnar min högerarm och jag trycker bestämt bort djurets huvud.
”Rayla stopp, det räcker! Du vann. Gå av Nu!” Raylas svarta man kittlar mig i ansiktet när hon lystrar till min röst och motvilligt kliver av. Hon sätter sig triumferat vid min sida medan jag kravlar mig upp till sittande för att kunna hämta andan. Hon viftar retsamt på svansen och låter den träffa mig i ansiktet. Hennes saliven klibbar mot huden och jag fiskar upp en trasa från jackans innerficka. Jag suckar frustrerat och börjar torka av mig. Hon vet att jag hatar när jag får saliv överallt. När Raylas svans swishar förbi ansiktet för tredje gången drar jag kvickt till i den vita tippen och hon far upp som ett skott. I sin fulla höjd är hon en halvmeter högre än mig. Den svarta pälsen sträcker sig från det lejonliknande ansiktet, till lejonmanen runt hennes huvud. Den fortsätter ner för de oproportionerligt stora tassarna, förbi den kraftiga kroppen till den rävliknande svansen. Rayla ser aningen förnärmat på mig när jag fnissande ställer mig upp och borstar bort löv och jord som fastnat på kläderna. Jag himlar med ögonen, går fram till hennes sida och tar ett kraftigt tag om manen. Vant drar jag mig upp och gränslar hennes rygg. Bröstkorgen ömmar från den kraftiga smällen. Jag förebrår mig själv för att jag gick med på att leka kurragömma trots att jag vet att de flesta gånger slutar på just det här sättet. Jag skadar mig och hon får ett olidligt stort självförtroende.
”Nu är det slutlekt.” Jag kliar henne tillgivet på halsen. Öronen vänds mot mig och hon slänger besviket med huvudet när jag slutar klia.
”Jag vet, men vi måste vidare nu om vi ska hinna hem idag innan det mörknar.” Jag gör ett klickande tungljud. Hon lystrar och börjar sedan lufsa fram genom skogen. Min händer letar sig ner i hennes mjuka nackpäls och greppar tag i den mindre känsliga nackhuden. Jag känner hur hon instinktivt spänner musklerna under mig. Mina egna muskler reagerar i samklang med hennes. Jag ger klartecken och hon exploderar i ren fart fram genom skogen.