Kapitel 1
Klockan är halv sju på morgonen och baren är redan full. Det är en och annan gäst också, men de flesta sitter med sin första öl för semestern. När man är ledig, när man skall ut och resa, då vill många starta semestern så fort som möjligt. Och vad är väl mera semester än ett glas öl, för att slappna av, hur tidigt det än är på morgonen. När man har semester spelar tiden ingen roll. Man har ändå inga tider att passa. Det är ju hela poängen med semestern; att inte passa några tider, att inte behöva komma i tid, att inte komma för sent, att inte jobba över, bara vara i nuet.
Det kommer upp på tavlan att det är dags att gå till incheckningen. Gate 34 är också full. Gamla, unga, tjocka, smala, par, familjer och ensamresande trängs framför den uppsminkade personalen som tar emot pass och boardingkort, för att sedan släppa in passagerarna, in i det stora planet. Det är trångt i gången, massorna trycker på, men så här på väg till resmålet är alla på gott humör och försöker vara trevliga och hjälpsamma. Det är tålamodsprövande att stiga in i ett flygplan, hitta sin plats, stuva undan bagage och knäppa fast bältet.
”Välkomna ombord. Det är dags för avfärd mot Gran Canaria. Vädret på plats är strålande sol och tjugoåtta grader. vi hoppas att ni ska få en fin flygning med oss.
Kapitel 2
”Jaha, är det din första tur till Kanarieöarna?” undrar Torsten försynt och tittar på tanten bredvid sig.
”Min första? Nej, inte då! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit nere. Den här gången blir det tre veckor med barn och barnbarn. Vi är ett stort gäng.” Hon betraktar honom. ”Men det här kanske är din första tur till värmen?”
”Ja, jo. Jag är inte så berest som du verkar vara, men det är inte första gången jag flyger. Jag har varit i Umeå en gång.”
”Jaha,” säger tanten som presenterar sig som Selma. ”Ja, Umeå är fint. Inte lika varmt kanske?”
”Jodå, jag åkte på sommaren, så det var hyfsat varmt,” skrattar Torsten. ”Men det är säkert varmare dit vi ska idag. Så du åker med din familj? Är det alla som sitter här?” Han tittar sig nyfiket omkring.
”Ja, det här är mitt barnbarn.” Hon visar på sätet bredvid sig. ”Där på andra sidan är min son med familj och vi fyller också raderna bakom oss. Vi är elva totalt.” Hon ler.
”Oj, det var många. Hur kommer det sig att ni åker allihop?”
”Jag har fyllt år, så jag tänkte att det kunde vara roligt att komma iväg allihop tillsammans igen. Förra gången var barnbarnen lite yngre, men nu är de självgående och det är lättare att åka på utflykter och så.”
”Det förstås.” Torsten tar fram sin bok. Inte tänker han sitta och prata med tanten hela vägen, det orkar han inte och inte hon heller, antar han. Han viker upp första sidan och börjar läsa, men innan han hunnit förstå vad han läst börjar Selma prata igen.
”Du förstår, jag har alltid haft min familj nära mig. Jag ville alltid ha många barn, men vi fick bara två biologiska. När vi förstod att vi inte skulle få fler på naturlig väg ville vi adoptera, men det satte myndigheterna stopp för. Du förstår, jag har haft cancer och då får man inte adoptera. Eller fick i alla fall inte förr. Nu kanske det är annorlunda, jag vet inte så noga. Men förr var det så, så vi fick tänka om, Ove och jag. Jag hörde av mig till socialtjänstens familjeenhet och frågade efter barn som behövde ett hem. Det blev en utredning förstås, men vi blev godkända direkt och det tog inte lång tid, så fick vi ta hand om ett barn och sedan har det rullat på. Vi har tagit hand om femton barn och vi har kontakt med alla, än i dag.”
Torsten tittade upp från boken. ”Femton barn? Men hur kunde ni ta hand om så många? Hur fick ni plats?”
Selma skrattar. ”Inte alla på en gång, förstår du väl! Utan ett i taget. Och vi har ett stort hus och sedan byggde vi några stugor på tomten också, så att de stora fick eget boende då de var redo. Vi hade jätteroligt.” Hon skrattar åt minnet. ”Men idag har jag med mig Peter och Pyttan med sina familjer. Jag tänkte att jag fick begränsa mig annars skulle vi fylla hela planet och mina besparingar skulle sina.”
Vilken märklig människa, tänker Torsten. Han som är ensambarn med bara en förälder och som bott ensam hela livet har svårt att föreställa sig det liv Selma levt. Eller lever, rättar han sig.
”Och du skulle ha sett vår trädgård! Oj, oj, oj. Vi hade massor av fruktträd och buskar och vi hjälptes alltid åt att plocka all frukt och så gjorde vi sylt och saft och paj och annat gott. Jag plockar fortfarande all frukt. Jag tycker inte om när något förfars. Barnen hjälper också till och barnbarnen förstås. Jag älskar att baka och laga mat och jag drev ett café på gården också och där sålde vi sylten och saften och kakor och pajer och det var alltid fullt av folk, hela sommaren. Vilken lycka! Det kom så mycket trevligt folk och många blev våra nära vänner. De kom tillbaka varje år, eller så åkte vi på semester tillsammans och vi hade så mycket skoj.” Orden bubblar ur henne och hon riktigt strålar. ”Men hur har du haft det då, Torsten? Har du några syskon?”
”Jag är ensambarn.” Torsten tittar ner i knät. Någon läsning verkar det inte bli. ”Mamma dog när jag föddes, så pappa har uppfostrat mig själv.”
”Nej, men så tråkigt! Ja, det var verkligen tråkigt att höra. Hur har du klarat dig utan din mamma?” Selma får en tår i ögat.
”Jag tror att jag har klarat mig bra. Jag vet ju inget annat. När jag blev medveten om saken fanns bara pappa där och så var det med det.” Han försöker le.
Selma drar fram en näsduk ur blusärmen och snyter sig diskret.
”Jag blir alltid så påverkad av barns historier. Särskilt små pojkar som inte har någon mamma.” Hennes underläpp börjar darra.