Det hela börjar med en vag känsla av att någonting inte står rätt till. Det är inte som vanligt, Leo har svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda. I hela kroppen finns en sån där känsla man kunde ha i den åldern man orkade vaka – eller dygna som ungdomarna säger idag. Då man dagen efter gick omkring bland alla människor och tyckte sig vara i ett skymningsland men ändå försökte ta sig an en ny dag utan att ha fått den där viktiga sömnen. När man försöker låstas som att allting är som vanligt, fast någonting helt annat försiggår inne i en och man anstränger sig hårt för att inte människorna runt omkring en ska märka att man är i ett töcken. Eller för att de inte ska komma på en. Man anstränger sig för att vara så ovanligt vanlig att man till och med går överstyr och av den anledningen får märkliga blickar på sig.
Eller får man det? Det kanske bara är ens märkliga sinnestillstånd som gäckar en?
Leo drar sig till minnes då han var i 18-årsåldern, hade vakat och åkt till macken för att tanka sin bil. Allt hade varit precis som vanligt, men den där lite oroliga känslan i kroppen hade följt honom till den milda grad att när han skulle betala för bensinen hade missat det helt.
I kassan hade han känt sug efter någonting att sätta i munnen, rafsat åt sig en banan, en yoghurt och lite godis och så hade han betalt. Det blev billigt, men han förstod inte riktigt varför han tyckte att det blev det. Känslan av att han tjänat pengar hade gjort honom förvirrad och han tittade på varorna han köpt. Han hade satt ihop allting i huvudet med den summa han hade på kvittot och insåg att det stämde på öret, men fattade ändå ingenting. När han en stund senare kommit hem, kört in på parkeringen och öppnat bildörren för att kliva ut så hade det slagit honom:
– Gud! jag har ju inte betalat bensinen, hade han sagt högt för sig själv samtidigt som han slog igen bildörren. Jag måste åka tillbaka och …
Efter en kort reflektion beslutade han sig för att strunta i det ändå. Han rättfärdigade det med att det säkert hände alla någon gång. Det hade ju inte varit med flit. Och det var ju ändå bara en mack. Ingen privatperson skulle ju drabbas. Det var bara bensin som någon rik knös i slutändan ändå inte skulle bry sig det minsta om. Och han befann sig ju ändå i ett slags vakuum under fadäsen.
Den där känslan av att ha vakat ger sig inte av, men eftersom han inte alls vakat blir han lite fundersam över varför det känns som det gör. En slags oro sätter sig i kroppen, men han försöker ignorera känslan för att den inte ska få ta för mycket plats i honom.
Leo anländer till jobbet och går vant in i omklädningsrummet. Reflekterar lite och fortsätter sakta fram till sitt skåp, nummer 17. Han öppnar det och börjar klä av sig. Han är rätt tidig även idag och kan ta det lugnt och sätter sig ner på bänken och begrundar sitt liv en stund. Han trivs inte helt och fullt här på svetsen, men det är ett rätt bra och välbetalt arbete.
Om man bara kan sina maskiner finns det alltid tid för hjärnan att jobba med andra saker under arbetsdagen. Ibland får de väldigt stora beställningar och då är det tusentals fogar som ska sättas på lika många konstruktioner. Han vet att han behöver fortsätta med förra veckans jobb och det är bara att stålsätta sig inför de första timmarna så går det per automatik under resten av dagen, och veckan.
Han klär om och börjar röra sig ut mot verkstadshallen. Öppnar dörren och … där ute är det helt tomt. Nedsläckt och knäpptyst. Visst, han är tidig, men hade förväntat sig att se åtminstone Stigge och kanske någon till där.
Stigge har ett eget projekt som han jobbar med och borde av den anledningen redan vara där. Men det är tomt. Den där känslan av att någonting inte är som det ska förstärks och oron blir allt större. Vanligtvis borde han förstås inte känna oro över en sån sak, men just nu gör han det. Det är någonting som … Vad är det för dag idag? tänker han. Osäker går han och tittar sig omkring.
En dov smäll; och i nästa sekund hör han ett fasligt liv där inne i omklädningsrummet. Det pratas på för fullt och slamras i skåpen. Förvirringen är total och han fattar bara inte vad som händer.
Dörren öppnas från omklädningsrummet och alla kollegor börjar strömma in verkstan.
– Jaså, bossen har klätt sig i arbetskläder idag, hör han en bekant röst säga skämtsamt. Vad fan gör du här inne, har du gått vilse, frågar Stigge?
Leo är förvirrad och undrar vem det är Stigge pratar med. Han ser dock att Stigge riktar sin blick i riktning mot honom, men kan varken se eller uppfatta någon annan i sin absoluta närhet.
Vad tusan, vem är det han snackar med, är det med mig? Driver han med mig? tänker Leo. Driver de allihop med mig? Eller är VD:n här, jag fattar liksom ingenting.
De flesta fortsätter mot sina stationer, men Stigge kommer fram till Leo och blir plötsligt mer återhållsam i sina gester för att han inte fått den respons han tänkt från Leo. Inga skämtsamma kommentarer tillbaka eller det där sarkastiska leendet som vittnar om att han är med på noterna.
– Leo, är allt som det ska? frågar Stigge, nu i en mer återhållsam ton.
– Jo … eller. Jorå, hur så?
– Har du något eget projekt på gång, eller inventerar du maskinerna? Eller oss kanske, säger Stigge och ler och väntar på att få den respons han är van vid.
Leos blick är tom.
– Ja, jag tänkte bara när du är ombytt och står i boskapsoverallen, fortsätter Stigge i ytterligare ett försök att skämta till det.
– Nej, jag har inget eget projekt. Varför undrar du det?
– För att står här. För att du är så tidig. För att du har overall förstås. Eller råkade du bara ta på dig den av misstag idag?