Det är tomt på folk, AI’s och jägare i gränderna. Jag ser mig ändå omkring innan jag höjer min hand, sakta sträcker ut fingret, trycker på den för stadsdelen typiska analoga knappen och ringklockan. Här är väggarna så tjocka att 400 års viskningar och skrik sitter i stenarna, som ett aldrig utbytt och smutsigt luftfilter. Man ser skiten men vet inte vad det är. Och ingen vill veta. Utom jag.
– Kom in, viskar han hest. Gör en svepande rörelse med huvudet och liksom pekar med näbben på en sammetsklädd stol där jag kan sätta mig. Ovanför hängde en sentimeter. Min temperatur är normal denna gången också. Mitt förstånd inom gränsen. Bara folk kommer hit.
-Halschakrat. Ditt halschakra. När? NÄÄR ska du ta tag i detta? Dessa elixir är kostsamma. Både i blod och svett för de som plockar bladen och pärlorna. De riskerar sina liv för att ni obildade, slöa… FOLK…ska nå visdomen. Ni slösar även min tid. Och din kropp. Du kan inte tro att du ska bli tusen år, och framför allt kommer det att bli en plågsam resa dit om du lägger hela ditt hopp till andras mediciner.
Han sträcker fram en sammetspåse.
-Nå. Hur ska du ha det?
Det sipprar rök, möjligtvis av ilska, ur de små hålen på ovansidan av näbben.
När jag kommer ut i gränden igen känner jag på min hals. Den blir allt större. Jag har sedan en tid en lätt utbuktning på ena sidan. Svårt att svälja. Som en klump i halsen. Orden som stockar sig. Sköldkörteln säger läkarna. Knölstruma. Ett blockerat halschakra säger Murdir. Känslorna du sedan länge velat uttrycka, orden du vill skrika, de fastnar i pölar, som cystor, i halsen. Näääär?? Hans ord ekar i mitt huvud. Jag skyndar iväg med sammetspåsen innanför västen, nerstoppad i bh:n. Nära hjärtat. Natten väntar.