Jack skulle snart dö. Om det inte skedde ett jävla mirakel i fullskalig Hollywoodstil, vill säga, och det höll Fred för föga troligt.
Även om han slutligen hade accepterat det kändes det som att få hjärtat mosat av en ångvält och sedan kört genom en flismaskin varje gång han påmindes om det. Blotta tanken fick hans puls att skena i en blandning av panik och vrede. Jack skulle dö och det fanns ingenting han kunde göra åt det. Inte ett skit. Förutom att följa med honom till vägs ände, till den alltför tidiga grav som väntade på honom där.
Fred tvingade ner klumpen i halsen genom att svälja så hårt att det gjorde ont. Tankarna började spinna sin röriga väv i hans huvud. Hur lyckligt lottad hade han inte varit fram tills nu, så besparad från livets alla jävligheter? Han drog sig till minnes när hans båda döttrar, båda två närmare trettio år gamla vid det här laget, hade lämnat hemmets trygga hamn för att skapa sina egna liv i varsin ände av landet. Det hade varit tufft för både honom och deras mor, det kunde han inte sticka under stol med. Men den separationsångesten hade när allt kom till kritan varit en barnlek i jämförelse med det här.
Det tjänade ingenting till att förneka eller förminska det: han älskade grabben, mer än han hade vare sig mod eller förmåga att sätta ord på, och trots att Jack inte direkt var någon grabb längre. I förra veckan hade han fyllt 39. Frågan var om han skulle klara sig till 40. Det var det inte många som trodde. Inte läkarna, inte Freds familj, och inte heller vad som verkade vara majoriteten av deras gemensamma kollegor. Även om de flesta gav sken av hoppfullhet och av att hålla fast vid den lilla chans till överlevnad som Jack trots allt hade kunde Fred se i alla deras ansikten att de innerst inne tänkte något annat.
Ibland, när vreden tog överhanden, hatade Fred dem för det. Han hatade dem allihop. Han kunde till och med känna förbittring gentemot Martina och flickorna, som han (om han använde sitt sunda förnuft) mycket väl visste höll av Jack och led precis lika mycket som han själv gjorde. Men på något sätt hjälpte det att vara arg. Det lindrade. Det gjorde mindre ont att välja att betrakta omgivningens nedstämdhet som ett svek, snarare än att se den för vad den faktiskt var: en förhandsvisning av en förestående sorg.
Fred sneglade på sin sjutton år yngre bäste vän medan denne hoppade fram på sina kryckor bredvid honom genom ännu en i raden av kala, evighetslånga sjukhuskorridorer. Än så länge mådde Jack förhållandevis bra och det var vid en första anblick svårt att förstå att han var allvarligt sjuk. Nu svor han muttrande åt svedan i händerna som hade börjat ta vid och Fred kunde trots omständigheterna inte låta bli att dra på munnen. Första gången de träffades drygt ett årtionde tidigare hade Jack precis slitit av korsbandet under en fotbollsmatch. Nu hade han istället en vänsterfot som var bruten på flera ställen på grund av en aggressiv sjukdom som mest sannolikt skulle fortsätta sprida sig och ta livet av honom inom de kommande tolv månaderna. Fred fann det både beundransvärt och ofattbart att Jack fortfarande klarade av att flina så där avväpnande mot personal och andra patienter de mötte på vägen, trots att han hade ont och bara om en liten stund skulle få en laddning med vad som i praktiken var gift insprutad i kroppen.
Ja, eller vad det nu var. Fred fattade fortfarande inte riktigt.
”Du ser trött ut. Sovit dåligt?”
Jack hade uppenbarligen upptäckt att Fred betraktade honom och riktade nu sitt förbaskade filmstjärneleende mot honom istället.
Fred önskade att han hade låtit bli.
”Jag har inte sovit alls. Det gör jag aldrig inför de här besöken.”
”Varför inte det?” Jack ruskade bort en hårtest som fallit ner i pannan. ”Det är inte som att de gör några stora ingrepp eller så. Inget att oroa sig för.”
”Jag vet. Jag antar att det bara påminner mig om att alltihop är på riktigt och inte bara en jävla mardröm.”
”Du behöver ju inte följa med. Jag är en stor pojke nu.”
”Det är väl klart att jag följer med! Inte tänker jag låta dig sitta här ensam medan de pumpar dig full med cellgifter fattar du väl?”
Jack vände tyst bort blicken igen så att Fred inte längre kunde se hans ansikte – bara den tjocka, mörka kalufsen som hade börjat gråna en aning vid tinningarna och som fortfarande var rufsig där bak efter vad som måste ha varit en orolig natts sömn. Han ångrade genast att han hade fräst åt honom. Det var ju för fan inte Jack han var arg på. Och han fick återigen en klump i halsen när han tänkte på att det där håret med största sannolikhet snart skulle vara ett minne blott.