– Skrik inte! Rösten på andra sidan av telefonluren lät spänd.
– Förlåt, snyftade jag fram. Jag får inte tjänsten nu, antar jag?
När jag hörde mig själv uttala orden, var det för sent. Jag kunde inte sjunka lägre. Samtalet var från psykiatrin. Jag hade sökt en tjänst inom slutenvården och varit på två intervjuer. De hade verkat väldigt positiva innan de pratade med min referens.
-Nej, tyvärr.
Där och då gick jag sönder. Marken försvann under fötterna och jag med den. Vardagsrumsgolvet frös till mot huden, hela mitt inre blev till is. Med tårar som brände mot kinderna, kvävde jag ett skrik i den slitna parketten. Min själ hade gått i tusen bitar.
Varför hände detta gång på gång? Fattade de inte hur ont det gjorde? Jag hade försökt så länge, men det hjälpte inte ett jävla dugg.
– Varför blir det alltid så här? Vad fan är det för fel på mig?
Sambon la en hand på min axel i ett försök att trösta, men jag skakade av mig honom.
– Älskling.
Jag kände hans medlidsamma blick där jag låg halvnaken på vardagsrumsgolvet i fosterställning. Grät hysteriskt.
Personen som ringde upp hade pratat med en referens från min tidigare tjänst som undersköterska. När jag bad om att få veta vad de sagt, ville han först inte berätta. Jag fick nästan dra orden ur honom. Min referens hade sagt att jag ständigt var sen, hade svårt för samarbete, inte skött mitt arbete. De rekommenderade verkligen inte mig, med betoning på verkligen. En total svartmålning.
– Jag orkar inte mer, hulkade jag fram mellan tårarna.
Jag vred på kroppen i ett försök att bli av med den plågsamma känslan. Hopplöshet. Känslan hade förföljt mig i flera år och jag tycktes aldrig bli kvitt den. Ibland brukade jag fråga folk om de kände samma hopplöshet, men då fick de något främmande i blicken. För varje anmärkning och misstolkning av mitt sätt att vara, föll mitt inre sönder.
Vart jag än sätter min fot, på en arbetsplats eller i ett socialt sammanhang, blir jag elefanten i rummet. Eller kanske snarare tjuren Ferdinand. Jag trivs bättre i mitt hörn, där jag får observera omgivningen innan jag ger mig in i det sociala spelet-leken. Folk går omkring i en hord och upprepar välbekanta fraser om vädret. Har man otur frågar de vad man har för yrke, vad man gör på fritiden och så vidare. Säkert i all välmening, men det är så tröttsamt. Pålagt på något sätt.
Dagarna som följde var ett töcken. Bitar av min själ låg utspridda. Blänkande som kristaller låg delarna på marken. Kanterna var skeva och vassa. Precis som jag. Telefonsamtalet spelades upp som en filmsekvens i minnet. “Nej, jag rekommenderar absolut inte henne. Hon var rent av oduglig!” Den sista meningen sa han inte högt. Men det gick att ana, i undertexten. Vilket var ironiskt, eftersom jag annars brukar ha svårt för sådant.
Den här gången hade jag hoppats att det skulle gå vägen, men det slutade oftast på samma sätt. Jag kände mig inte värdig som människa. Känslor av misslyckande och värdelöshet hade gnagt sig in under skinnet, ända in på cellnivå. Hela mitt liv var uppförsbackar i motvind. Jag dög aldrig. Det bevisades för jämnan. Tillslut kraschar man.
Inte konstigt att jag odlat den bilden om mig själv i flera år. Min självbild har tagit sådan skada att det sitter i vävnaderna på mig.
Motvilligt började jag i en terapigrupp hos psykiatrin på grund av en borderlinediagnos jag fått några år tidigare. Diagnosen stämde inte riktigt på mig och jag hade bett om en utredning för adhd och autism, men de motsatte sig det. Ett tecken på att jag hade borderline enligt läkaren, var att jag hade olika klädstilar varje gång jag var på mottagningen.
-Ibland klär du dig lite mer rockigt, och ibland, som nu, så har du en lite mer nedtonad stil. Jag bara stirrade på honom.
Känslan av motstånd från de andra deltagarna sköljde över mig. De tystnade när jag kom in i rummet, och de ville inte riktigt titta åt mitt håll. Samtalet togs upp lite försiktigt efter några minuter, som de måste ha haft innan jag kom in i rummet. En tjej reste sig och gick därifrån. Jag tittade mig omkring, smått förvirrad av vad som hade hänt. En av deltagarna vände sig mot mig och förklarade att de hade lite svårt för nya personer i gruppen. Jag hade nickat och hållit med henne.
Terapin gav mig inget och jag kunde inte relatera till de andra patienterna. De två terapeuterna som höll i det hela gjorde säkert sitt bästa, men jag tyckte att de inte var bra, vilket jag sa till dem. Vid det laget var jag trött på att aldrig bli tagen på allvar. Det gav min psykolog eld i baken och han bestämde sig för att göra en utredning på mig.
Utredningen tog några månader. Jag misstänkte add (som idag går under adhd). Jag hade alltid haft en känsla av att vara annorlunda, ända sedan barnsben. Det gick inte att förklara. Men att det var något, det kände jag. Att få ihop vardagen var svårt. Att kommunicera med människor var ännu svårare. Det var aldrig någon som förstod mig riktigt. Att behålla arbeten var en ständig kamp. Att få relationer att hålla var ett av livets största mysterium, särskilt kärleksrelationer.
En dag loggade jag in på 1177, och då stod det där, “autism”. Jag flämtade till. Ett leende bredde ut sig över mina läppar samtidigt som tårar trängde sig fram. En chock men samtidigt en lättnad. Jag sprang till min sambo och tryckte upp mobilen i ansiktet på honom. Han slängde sina armar runt mig och jag grät mot hans axel.
Jag skrattade till och torkade bort en tår på kinden.
– Äntligen vet jag, viskade jag fram mellan snyftningarna.
Det var lyckotårar.