Den 17e mars 2024
Hon vaknar med döden varje morgon men skakar den av sig, stiger upp, brygger en kanna starkt kaffe och sätter sig vid köksbordet. Bunten med räkningar som just nu ligger framför henne kan hon inte skaka bort, inte heller den gälla signalen från dörrklockan.
”Säkert några ungarna som tycker det är kul att reta upp gamla tanter som är hemma på dagarna”, mumlar Eivor halvhögt utan att lyfta blicken. Hon vet vad som gäller.
En ny och mer ihärdig ringsignal påminner henne om alla de gånger hon givit upp och öppnat bara för att se hur ryggtavlorna på ett gäng småungar skakande av skratt rinner nerför trapporna. En blick ut genom fönstret gör henne ändå tveksam. Det regnar och blåser på ett sätt som knappast inbjuder till att ränna runt i kvarteren och busringa.
Den 17e februari, för exakt en månad sedan, fyllde Eivor 75 år. Dagen flöt förbi som alla andra dagar, händelselös men ändå avgörande. Hon kunde inte längre blunda för sakernas tillstånd. Ekonomiskt befinner hon sig på, vad hon själv skulle beskriva som, randen av en katastrof.
”Herregud”, utbrister hon. Inte för att hon tror på gud, det har hon aldrig gjort. Hon har stött på livets orättvisor tidigare utan att gud gjort något åt dem och varför skulle han? Hon har sakta men säkert förvandlats till en människa utan betydelse, en som inte längre har något värde. Hon vet att en människas värde räknas i pengar men har tidigare inte brytt sig. En flaska vin har hon kunnat unna sig eller en resa med båten över till Helsingör för att, åtminstone under en dag, återskapa den där gamla känslan av att vara på väg. Vart vet hon inte men det spelar ingen roll. Det är illusionen hon är ute efter. Att livet inte är slut.
De senaste tio åren har hon levt ett fattigpensionärsliv med allt vad det innebär. Den dagliga promenaden till biblioteket var tänkt som ett sätt att komma ut bland folk men det har knappast blivit så. Tvärtom har hon aldrig tidigare känt sig så ensam. Någon gång har hon kostat på sig en kopp kaffe i bibliotekets cafeteria. Men nu måste hon dra in på det också.
Det är länge sedan hon befann sig i den ålder då män vände sig om, kanske har hon aldrig varit där. Knappast längtat dit heller. Hon har snarare trivts med att vara det man kallar alldaglig. Hon har alltid smält in, inte särskilt lång, smal, nästan tunn men relativt vältränad. Hennes hemmayogagympapass och många promenader har gjort sitt jobb och håret har, trots åldern, behållit sin mörkblonda färg. Några grå slingor, inte mer.
Ytterdörrens ringsignal återkommer. Nu gällt och helt utan uppehåll. Någon vill inte ge sig. Med en djup suck ger hon upp, reser sig, sveper den mullvadsfärgade frottémorgonrocken tätare omkring sig och går för att öppna.
Utanför dörren står en ung jeansklädd kille i keps och tjock dunjacka. Inte den mest exklusiva märkesjackan men hon vet att den är både populär och eftertraktad bland ungdom. Hon håller koll och försöker hänga med.
”Klockan är halv ett”, kommenterar han bryskt med en blick på hennes morgonrock.
”Och…?” kontrar hon. Hon känner igen honom. Han har, tillsammans med sin mamma och ett par småsyskon, flyttat in i huset för någon månad sedan. Någon pappa har hon inte sett till. De har nickat mot varandra då hon vid några tillfällen stött ihop med honom ute på stan. Emellanåt har hon känt sig iakttagen men snabbt ruskat det av sig.
Han ser bra ut med välklippt frisyr och regelbundna ansiktsdrag. Ingen svensk, tonårsfinnig hy. Hon noterar också, med visst gillande och kanske även förvåning, att han inte pratar ortensvenska, ingen dialekt överhuvudtaget utan en mer vårdad rikssvenska. Hon vet att hon antagligen är fördomsfull men struntar i det. Ser det snarare som en form av statistik. Han ser ut att vara i femtonårsåldern men hon har alltid haft svårt för att avgöra ålder. Invandrarkillarna ser ofta äldre ut.
”Kan jag komma in?” undrar han och stirrar henne stint i ögonen.
”Varför då?” invänder hon strävt och en smula buttert tillbaka.
”Jag vill be dig om en tjänst”, fortsätter han utan att vika med blicken.
”Och det kan du inte göra härute?”
”Nej”, klipper han av och smiter förbi henne in i hallen, kränger snabbt av sig skorna och ålar sig förbi Eivor ut i köket.
Hur lyckades han slinka in och förbi så enkelt, är hennes första tanke samtidigt som hon skyndar efter honom ut till köket där han slagit sig ner, lätt tillbakalutad, på en av köksstolarna. Hon kan inte tyda hans blick men den får henne att känna ett visst obehag. Hon försöker slå det ifrån sig.
”Tuffa tider va?” undrar han med en nick mot högen av räkningar på köksbordet. ”Du kanske behöver tjäna lite extra?”
”Vad vet du om vad jag behöver?” svarar hon irriterat, på väg att bli arg.
”Nej, ursäkta mig, det var verkligen inte min mening att förolämpa dig” han backar, går till reträtt och låter ångestfull. ”Jag ser att du har en massa räkningar och jag vet att det inte är lätt alla gånger. Min mamma måste prioritera hela tiden.”
Han har verkligen en förmåga att uttrycka sig, tänker hon och det gör henne något mer välvilligt inställd. Samtidigt som hon blir nyfiken.
”Och vad skulle tjänsten du frågar efter innebära?”
Han betraktar henne lite förvånat. Kanske har han inte förväntat sig att hon ska gå så rakt på sak, kanske har han tänkt sig att de ska prata runt ett tag.
”Bara om en tjänst.”
”Men snälla du, jag kan inte göra något om jag inte vet vad det gäller.”
”Du vet Sara…?”
Frågan blir hängande i luften men hon stelnar till och blir genast på sin vakt.