Den röda porten slog igen bakom mig och jag såg upp mot fönstret längst upp under plåttaket. Det var smutsigast av dem alla vilket uppmärksammades av vårsolens sökande blick. Budskapet från honom var tydligt. Manuset måste bli klart och det fanns inte tid för någonting annat. Inte för att tvätta fönster och inte heller för mig. Han hade till och med slutat ta på sig rena tröjor, satt bara där i sin farfars stoppade stol, i sin svarta urblekta t-shirt och de vintertrötta yllesockorna på fötterna. Manuset skulle skrivas på den gamla skrivmaskinen som han ärvt ihop med stolen och var tredje sida skrynklades ihop samtidigt som svordomarna ekade mellan väggarna.
Jag korsade vägen och höjde på axeln så att tygkassen inte skulle glida ned. Det var inte första gången han hade ställt in våra helgplaner. När vi först träffades fanns det en charm i hans svåråtkomlighet, en lockelse i att han lyssnade långt mer än han pratade och att han delade min passion kring konsten. Nu, ett år senare, undrade jag mest över vilken diagnos man hade missat att upptäcka hos honom som barn och jag hade stor lust att ringa hyresvärden för att fråga om han var medveten om att lägenheten längst upp hyrdes ut i andra hand.
Spegelbilden i skyltfönstret uppmärksammade mig på att håret jag hade lockat på morgonen hade förvandlas tillbaka till det raklånga hår jag föddes med. Ett minne seglade förbi. Mammas väninna som hade permanentat mig, bränt av halva håret och försäkrat mig om att ingen skulle märka något om vi satte upp håret i en hästsvans. Hade jag inte övertalat mamma att köpa de lågmidjade jeansen innan jag gick tillbaka till skolan så hade jag blivit mobbad i evigheters evighet.
Jag rundade hörnet och klarade mig nätt och jämt undan att gå rakt in i den skylt som placerats alldeles för långt ut på trottoaren. Kaffe och en ostfralla för trettiofem kronor. Kurret i magen övertygade mig. En bjällra plingade till ovanför huvudet och doften av nybakat bröd mötte mig i dörren. Jag lovade mig själv att när jag kom hem skulle jag höra av mig och meddela att den här gången var det slut på riktigt. Att han kunde ta sitt manus och stoppa upp det någonstans där ett förlag skulle ha väldigt svårt att bearbeta texten.
Ett av fönsterborden var ledigt, jag satte mig och tog några tuggor av smörgåsen. Ur tygpåsen plockade jag fram blocket som var en ständig följeslagare, eller tvångströja, ibland var det svårt att veta vilket. Handen gled lätt över papperet när jag skissade av mannen på torget utanför. Hunden fick också vara med och jag lät den få slippa det koppel som mannen stod och slet i.
”Å, så fint du ritar. Ritar du av dem där ute?” Damen vid bordet bredvid log och jag ansträngde mig för att le tillbaka. Ritar gör man när man är fem år. När man är vuxen gör man något helt annat. Då försöker man skapa sig ett liv och en mening.
”Mm, det stämmer”. Vände min blick mot blocket igen.
”Ritar du mycket?”
”Jo, jag skissar en hel del och jag vill inte vara otrevlig men jag behöver koncentrera mig lite.”
”Å, förlåt, då ska jag förstås inte störa.” Hon fortsatte äta mazarinen som låg på en servett framför henne. Några små smulor hamnade på hakan men tappade snabbt taget och föll ned i knät.
Jag vände tillbaka blicken mot torget där mannen med hunden hade lämnat platsen.
”En sista fråga bara, vet du möjligtvis om det går några bussar mot stan härifrån?”
”Nej, jag har inte så bra koll på bussarna tyvärr.”
”Jaha, du kanske promenerar mycket?”
Pulsen hördes i öronen och jag närmade mig tanken att gå och köpa ytterligare en mazarin till henne. En större variant som kunde kväva alla orden.
”Jag går väl en hel del, men nu behöver jag fortsätta med den här”. Det började rycka i ena ögonlocket.
”Såklart du ska göra det. Jag får helt enkelt söka med hjälp av den här” Hon plockade upp en mobil ur handväskan. ”Bor du här i närheten?”
”Hyfsat nära”. Blocket åkte ned i tygkassen igen. ”Jag behöver tyvärr gå nu, jag har en tid att passa.” Lögnen var lika simpel som nödvändig. En alldeles för hastig rörelse ur pinnstolen fick mig att stöta till bordet med ena knät. Damens bord skakade till och mobilen gled ur handen på henne och landade i den blåblommiga kaffekoppen. Jag kastade mig fram för att fiska upp den.
”Herregud, jag är så ledsen. Det var verkligen inte meningen.”. Telefonen i min hand hade ett grönt plånboksliknande skal som nu påminde om en ödla som drabbats av någon slags fläcktyfus.
Hennes ögon blev tårfyllda och hakan darrade lätt.
”Jag köper en ny såklart.” Ett par svettpärlor rann långsamt ned i nacken när jag tänkte på mitt bankkonto. Blickarna från de andra gästerna var knappast tröstande.
”Jag bryr mig inte om den där telefonen”. Hon drog upp en vit näsduk ur fickan och torkade bort tårarna som fuktade rynkorna i hennes ansikte.
Med ett krampaktigt tag om mobilen drog jag den längs mina jeans för att få bort kaffedropparna. Det blev en lång rand av kaffe på mitt högra lår.
”Min dotter är borta”.
Allting avstannade. Hon andades djupt och lättade lite på den ljusrosa sjalen som hängde runt halsen.
”Du är lik henne på något sätt, ni har samma ögonfärg och era röster liknar varandra. Förlåt mig.”
”Vad menar du med att hon är borta?”.
Blicken flackade en aning. ”Du har en tid att passa, jag ska inte störa dig mer nu”.
Jag såg ut genom fönstret. Solen försvann bakom molnen och ljuset dämpades. Jag drog ut stolen och satte mig långsamt ned. Viljan att skynda hem var inte lika tydlig.
”Berätta om din dotter.”