Den osynliga
Inte göra avtryck! Lätt på marken! Inte störa! Varligt! Försiktigt!
”Du måste ta plats! Brodern hade låtit irriterad. ”Du är ju osynlig! Vad är det för fel på dig? Alla kommer bara köra över dig!”
”Men det är väl sån jag är då”, hade hon svarat och försökt frammana någon sorts protest.
Han hade bara skakat på hudvudet och gått därifrån.
Vad hade han för rätt att säga så till henne? ”Du är ju osynlig”. Så taskigt! Hur kan någon som lever vara det minsta osynlig? Om hon nu var osynlig för honom så kanske det berodde på att han inte ville se? Hade han tänkt på det?
Men hon sa ingenting. Det brukade hon inte göra, inte så att någon hörde.
Föräldrarna var i alla fall nöjda med henne.
”Det är så skönt med en unge som inte smäller i dörrarna så fort hon inte får som hon vill, en unge man kan prata med”, lät det.
Prata skulle man och det gjorde hennes familj, precis som andra familjer de hade omkring sig. Politik, nya terapiformer, miljön som snart skulle kollapsa. Man pratade om allt, precis allt, och hela tiden.
Det gällde att bli medveten och bana nya vägar. Och det var endast med upplysning och diskussion man uppnådde det.
Föräldrar skulle prata med sina barn och barnen skulle prata med dom. Konstruktivt och medvetet. Så gjorde man i ”medvetna” familjer och de var ju en medveten familj.
Mamma, lärare i historia och filosofi, jobbade heltid eftersom hon ville ha det så. ” ”Det är så härligt att se elevernas ansikten lysa upp när de får höra och ta till sig nya saker”. Dessutom behövde de pengarna, speciellt nu då pappa skulle åka på sitt livs resa, en ”researchresa” hade han sagt. Oftast satt han ute i skjulet i trädgården och skrev på sitt livs roman. Ibland renoverade han gamla möbler, som han försökte sälja på Blocket. ”Det är viktigt att göra något praktiskt också”, sa han, ”att vara ute i verkligheten”. Ibland sorterade han post också och efter dom passen var han alltid extra lycklig. ”Om du visste vad kloka tankar dom har där, om facket och orättvisa löner och sånt där”. Mamma nickade alltid och sa att hon önskade att hennes kollegor hade haft samma medvetenhet. Men, de var så hopplöst borgerliga.
Mamma och pappa ”gick i bräschen” eftersom könsrollerna var omvända och när hon och brodern var vuxna skulle de kunna få sådan kraft av att ha levt så. Mamma drog in pengarna, men pappa både diskade och städade när han hade tid.
Ingen i familjen bråkade, alla fall inte på det där vanliga sättet där man smällde i dörrarna och bad någon dra åt helvete. Om man någon gång bråkade gjorde man det på ett konstruktivt sätt, ett sätt som ledde framåt. Det gällde att träna sig i att använda rätt ord och inte blanda in sånt som inte hörde dit.
Det var bara brodern som fick sina utbrott ibland, men föräldrarna tyckte det var okej. Det var bra att han tränade sig i att ”säga ifrån och inte vara sådär svenskt undfallande”. Min lilla italienare” hade mamma sagt en gång brodern varit alldeles galen över något och dessutom skitfull.
”Boys will be boys” hade hon tänkt, men hon hade inte sagt det. Kanske fanns det lite borgerlighet kvar i dom trots all? Men hon sa det inte.
”Du är ju osynlig” hade han sagt.
Mamma tyckte hon var exakt det barn hon ville ha och uppskattade. Vad pappa sa eller tyckte visste nog ingen egentligen. Han sa inte så mycket., Det han hade att säga stod på sidorna i den kommande boken, vad den nu skulle handla om. En gång när hon varit sur på honom hade hon tänkt att han hellre umgicks med folk som inte fanns på riktigt, än de av kött och blod.
Pappa var mild, precis som mamma även om det var hon som i ord uttryckte det hon ville säga, det hon ville skulle göras. Pappa behövde inte säga så mycket egentligen. Med honom visste man ändå och det var först ganska nyss hon hade börjat fundera på hur han lyckades med det. Men det gjorde han.
”Du är ju osynlig” hade brodern sagt. Hon visste att han hade rätt. Hon var osynlig eftersom ingen valde att se henne.
Men, nu var hon tvungen at visa dom…..
4002 tecken, 727 ord (enl raknaord.se)