Det var något med luften. Med det otroligt precist lagoma i allt. Hon slogs av det var måndag när hon kom till Myndigheten. Drog passerkortet i ytterdörren och så ännu en gång i snurrdörrarna. Inte för ljust, inte för mörkt, neutralt i färgsättning, konst och storlek. Inget som direkt stack ut. Charmen i att jobba statligt. Men det var ett bra jobb. Jurist på ett ställe där hon fick möjlighet att göra skillnad. Vara en del av rättssamhället, en av demokratins pelare. Efter många års flängande, både utomlands och åter i Stockholm, tyckte hon faktiskt om att knappa in alla koder, starta upp datorn vid sitt höj- och sänkbara skrivbord och snegla ut över betong och tegel för att fånga morgonsolens reflektion i den något ynkligt smala remsa av Frihamnens vatten hon såg. Om hon ansträngde sig.
Hon ställde ifrån sig pappersmuggen med nu lagom drickvarmt kaffe från kaféet på andra sidan gatan. En första välbehövlig kopp innan någon hunnit sätta på en kanna ute i pentryt. Automatkaffe gick bort. Helt. Magkatarren kom som ett brev på posten redan efter tre koppar. Lunchen plockades upp liksom frukosten. Och så veckans bukett. Färska snittblommor var måndagsmorgon. Hennes rum var inte särskilt dekorerat, aningen kontradiktoriskt med tanke på att hon så gärna framhöll sina två terminer på Konstvetenskapen, men…blommor skulle alltid finnas. Hon tyckte om den levande energin de gav till det annars helt standardiserade rummet. I dag var det crèmefärgade rosor. Hon hade fallit för hur exakt det matchade hennes stickade klänning i tunn cashmere som följde hennes kurvor på ett precis lagom avslöjande sätt. Detta var ändå en arbetsplats. Lagom tycktes förresten vara morgonens ledord.
Hemma. Äntligen hemma. Hon hade ett tag trott att den här dagen aldrig skulle ta slut. Fix hit och rodd dit. Och så en förvirrad mormor som ringt var tionde minut, eller kanske snarare var sjunde, tills hon svarade. Med en djup suck. Inombords. Hon hade för stor omtanke om sin lilla mommo för att göra henne ledsen. Tålmodigt lyssnade hon en stund om pelargoner som blommade så sent, ovanligt sent, på säsongen samtidigt som hon satte upp beslut om byte av offentligt biträde. Avslag. Man fick inte byta bara för att man var irriterad på att ens av staten betalda offentliga biträde hade humörsvängningar. Efter en liten stund lyckades hon avsluta samtalet med ett löfte om promenad och fika. På Tösses så klart. Överlägset bäst, enligt mommo. Sådana saker kunde hon. Det hade gått i blodet i rakt nedstigande led till Philippa.
Efter jobbet hade hon tagit sig en välbehövlig promenad och njutit av folklivet. Bussen ner till Stureplan och så en titt i Sturegallerian. Hon kom ihåg hur det sett ut från början, när gallerian en gång öppnade. Marmor, exklusiva butiker, Sturehof… Och så Sturebadet naturligtvis. Ett tag gick hon där och simmade. En helhetsupplevelse, träning för kroppen och meditation i ett, stillhet för själen när hon avverkade sträcka efter sträcka under kristallkronorna till klassisk musik. Nu hade affärsarkaden fortfarande en lugnande inverkan på henne och hon tyckte butikerna var helt ok. Hon saknade Matmarknaden med den stimmiga, lätt kontinentala atmosfären. Även om hon sällan satt där, fanns det för det mesta någon hon nickade mot bekantskapsmässigt och i vart fall ögongodis av varierande karaktär. Alltid en bonus. Nu styrde hon kosan förbi Massimo Dutti och motstod frestelsen att kika in på säsongens nya plagg. Istället fortsatte hon med en snabb nostalgisk blick i skyltfönstret till Hedengrens – ett ypperligt bokpalats hon älskade. Den nya lösningen med en flytt störde henne inte märkbart. Förbi Tures där det alltid verkade sitta någon dygnet runt och ut i Grev Turegatans vimmel. En titt på Evy Flodins nya dekorationer, som alltid kreativt och sprudlande. Hon behövde egentligen en ny hårklämma att försöka tygla det korta rufset med, men orkade inte bära den intensiva doften av ”modern Östermalmsk pre-tant” som ögonblickligen och envist satte sig i både kläder och hår för att vägra släppa förrän efter två tvättar. Det gällde både kläder och hår.
Nej, istället hade hon spatserat upp för Humlegårdsgatan. Låtit sig lockas av kardemummabullarna på Fabrique och moderiktig spets i intressant twist hos Margot. Dragit in en pust av ordentligt smaksatt chai från tebutiken hon så många gånger funderat ge ett försök, men ändå alltid nobbat för Sibyllans där hon visste precis vad hon ville ha. In i Östermalmshallen från den sydligaste entrén, den nere i hörnet. En titt på fiskhandlarnas utbud. Krabba? Det var ju ändå början på säsongen nu och garanterat ”lagningsfritt”. Kantareller, lätt stuvade på surdegstoast – hemligheten var mycket muskot och lite lingon i stuvningen – eller en härlig bretagnisk kronärtskocka med citronsmör och vinaigrette? Njea…en runda till. Hon hade ratat oxfilé eftersom hon redan såg fram emot helgens råbiff och hon var för hungrig för att bara chark och ost skulle mätta. Men där! Ja men precis vad hon både ville laga och äta. Om så bara för her, she and herself.
Nu klev hon in med kassen i den trivsamma hallen med stor spegel. Mötte om än trött sin blick med ett småleende. Lett mot sig själv i spegeln hade hon gjort sedan tonåren. Även i de mörkaste av stunder. Någonstans hade hon läst att det lurade hjärnan till ett bättre mående. Oavsett hur det kändes. Praktiskt exempel på fake it till you make it. Sådant gillade hon.