Morgonen är här, en sådan morgon som den i går. Ändå alldeles ny. Över himlen löper smala röda och lila streck och bakom dem stiger solen långsamt som klättrade den uppför en repstege. Gordon slår upp fönstret på glänt och luktar på luften. Det finns ingen vind, inga blad darrar på träden. Kanske reser sig några kyrkokupoler i fjärran, krönta med glänsande kors, men det kan man inte vara säker på. Tyst är det också. Gordon håller sig i tystnaden, tänker att den aldrig går sönder, men den gör det. En fluga kommer. Den surrar lite svagt. En till surrar och en till. De flyger i led, tre flugor i ett långt led. Fyra flugor i ett långt led. De surrar och snurrar och söker en nödutgång, vilken som helst. Nere på trottoaren planterar Ralf blåklockor. Än står de i sin grodd men i sommar må de spira. Men inte flugorna. De tycks vilja borra sig igenom glasrutan men stöter i nosen och dör. Stunden innan sprattlar de med surret kvar. Det är ett högre surr. Döden ligger i det flygande djuret, som ligger i det badande djuret, som ligger i det hoppande djuret, som ligger i det jättestora. Eken i farmors trädgård var full av flugor och surr. Det första surret och det sista surret. Vilka av dem som tågade in i evigheten kunde man inte ana. Gordon vill smaka en hallonkaramell men den är slut. Han tycker inte om plötsliga förändringar och gåtfulla försvinnanden. Allt har sin tid. Flugorna sin, fiskarna sin, blommorna sin. En dag är tiden förbi.
Man kan älska ben som Gordon gör, alla sorters ben. Det kan vara långa ben, korta ben, bruna ben eller småben. Men Gordon har ingen fru med ben, ingen fru alls. Babusjkorna har heller inga ben men trippar runt på köksgolvet ändå. Så många de är med röda kinder och inga öron. Öronen kan vara gömda under sjaletten eller så saknas de helt och hållet. Ingen vet det. En solstråle simmar in genom persiennen, över pennvässaren på stolen och stannar mellan en ljusblå rand och en annan på tapeten. Dagen kommer bli fin! Gordon öppnar den ena dockan och stoppar in den andra. Så öppnar han den tredje dockan och stoppar in den ena. Så öppnar han den fjärde dockan och stoppar in den tredje. Den femte dockans mage blir trind, för i den finns allihop! Hela rama hemligheten ryms däri; att de är kvar, inte försvunna men osynliga. Man kan ägna sig åt lurendrejerier som Gordon gör när han hör mor säga: ”Härmed överlämnar jag dig till skogens alla fåglar, de är dina allihop. Du ska få dem!”. För hon säger inte det. Hon är stum som musen. Mor har varit död i fyrtio år. Det är försent för hastiga återkomster.
Intill farmors gamla skänk hänger en spegel och i den yppar sig Gordons ansikte som är i samma nyans som en oasfalterad väg och guppigt på sina håll. Ögonbrynen lufsar ut ur två hårbuskage och råkas som i ett slag vid näsroten. Under dem är det slätt som en spishäll och ju längre ned man kommer ju svårare är det att upptäcka något med skarp definition. Hakan och halsen sitter ihop. Det finns ingen gräns! Gordon backar. Han vill se hela sig och nu kan bröstet skådas. Det är ett rejält kroppsparti som trevande övergår i magen från vilken två lårben hänger som två fladdrande elkablar. Han kliver ytterligare ett steg bakåt, låter huvudet sjunka mot axlarna, viker in knäna och gungar lätt på dem som vore han en jolle i storm. Han tittar på sin spegelbild. ”Där är du ju”, utbrister han. ”Där är självaste jag!” Inför Gud vill han bestämma sig för att vara människa och nu är det säkert att han är fullkomligt riktig och fullkomligt hel. Han sträcker på sig och mister skalpen. Han går åt vänster och förlorar ett lår. Han går åt höger och tappar handen, men armleden är kvar och uret på den visar 6:37. Enögd är han inte, men ledig i dag! Vad spelar det för roll att midjan är väck? Det som inte syns kan finnas ändå. Han vet ju. När han tänker på de många öronlösa Babusjkorna gömda i en enda tjocksmock blir han stående orörlig framför spegeln helt utan ben. Av det som aldrig funnits och inte syns men som skulle kunna finnas och synas kan man skapa det vackraste.
Han går in i ateljén. Där mot väggen står målardukarna fulla med farande båtar och springande djur. På en tavla syns ett stort svart hav och bortom det lyser månen. Man kan tänka sig att den gula kulan är i färd att bränna hål på himlen och ramla ned i gläntan på andra sidan storskogen, men den är still. Gordon sätter sig vid pianot, vänder blicken mot taket, knäpper händerna och säger: ”Hjälp mig att få kvinnan obeskrivligt god!”. Nästan med detsamma flyger en trollslända in i målarkammaren, sneddar genom den, blinkar med mellankroppen, så vidsträckt den är, och dröjer sig kvar på stafflit. Ögonblicket senare plingar det på dörren. Det här är inget lustspel. Dagen är lång som natten, och en annan gryning mycket avlägsen. Detta är berättelsens början.