Jag öppnar två av tre fönster på vid gavel i min övermöblerade tvårummare i hopp om syre, men effekten uteblir, den flottiga sensommar värmen trycker sig kvalmigt in med asfalts damm och matos från den närliggande korvmojen och landar som en hinna i min lägenhet. Jag slänger mig bredbent i soffan, torkar bort några svettpärlor vid hårfästet medan jag knappar fram Jossan i mobilen.
”Jag står inte ut!” kvider jag när hon svarar.
”Hej på dig också. Och grattis på födelsedagen!” kontrar Jossan glatt som om inte hört vad jag just sa.
”Mm, tack, tror jag.”
Jag sparkar av mig sandalerna på parkettgolvet. ”Jag pallar inte, på riktigt, vad ska jag göra?”
”Vad är det som har hänt?”
”Det känns som att jag ska explodera. Som om min kropp är överfylld med skit” svarar jag så sann enligt jag förmår.
”Har du en kris för att du fyller 30?”
Jag tystnar, förolämpad över att hon tror att det handlar om ålder. Hon borde veta bättre eftersom hon varit min hobby psykolog efter Johns otrohet, då mitt hjärta bokstavligen demolerades när han felaktigt tilltalade mig med Sara och trots att jag var livrädd för svaret konfronterade jag honom stenhårt. Slingrigt erkände han tillslut att ”paddel-kvällarna” med den nya kollegan Sebastian egentligen spenderades hemma hos en Sara. Mitt hjärta visade sig vara av glas, det gick i kras, och vassa splitterskärvor skramlade nu runt bakom revbenen och skar mitt innanmäte blodigt. Han grät falska tårar och hulkade fult medan jag satt knäpptyst i soffan och inte kunde få fram ett enda ord, chocken fick alla ord att verka meningslösa och innehållslösa. Han vädjade till mig att jag skulle säga någonting, vad som helst bara jag sa något. Men jag kunde inte. Han var inte längre värd min röst. Men när han väl lämnade min lägenhet med slokande axlar och packad väska skrek jag tills rösten tog slut. Och rösten den raspar än.
Jossan mumlar något ohörbart och jag hör tissel och tassel i bakgrunden, förstår då att Nora är där, att de laddar för fest. Kanske de slår in mitt paket, dricker bubbel och planerar för kvällen efter mottagningen?
”Förlåt mig.”
”Det är lugnt”, svara jag. ”Det är bara jag som är lite ur balans. Det stör mig att det blivit mammas tillställning, med sina vänner, mitt sitt tema.”
”Mm, jag vet hur hon är och jag vet att det är krackigt mellan er ibland, men du kan tyvärr inte byta ut henne även om du vill.” Jossan låter pepp.
Jag suckar inåt och andas ut tyst.
”Och fest är kul Astrid, alltid! Och jag kommer ju! Det är väl ändå bra?” Hon låter själaglad.
”Såklart!” Mitt hjärta blir en aning mjukare.
”Och Nora kommer också!”
”Jag vet, ni räddar verkligen min dag tjejer. Men helt ärligt känns det som om jag är på väg att krypa ut ur mitt skin, att jag måste det för att överleva. Krypa ur och fly och lämna skalet kvar.”
”Så att vi alla tror att du är här, men egentligen någon annan stans? Typ på Maldiverna, dricker drinkar och har så mycket sex att du får söka vård för skavsår?”
Jag skrattar, kan fan inte låta bli trots den kvävande plastpåsen runt mitt hjärta. Men skrattet dör ut, lyckas inte tränga igenom plastpåsen och nå hjärtroten. Jag sväljer snyftet, vilket Jossan hör.
”Men du, är det verkligen så illa?”
Jossan bär tröst på utsträckta händer och nu går inte tårarna längre att hejda. Dammarna brister och det salta vattnet spränger sig ut genom sprickor och flis. Snorandes och gråthulkandes babblar jag osammanhängande ord och blir tvungen att upprepa för Jossan som säger att jag måste andas, att lugna ner mig så att hon kan höra vad jag säger.
”Jag hör inte heller vad jag säger”, säger jag. Men hon hör inte det heller.
Innan vi lägger på lovar jag henne att hon inte behöver komma över och trösta mig och jag tillägger så hurtigt jag kan att jag inte ska fly ut ur skinnet just ikväll eller imorgon. Men hon hör inte rätt nu heller och svarar i stil med att, det löser sig, och att vi ses snart. Om fyra timmar för att vara exakt, tillägger hon innan vi lägger på.
*
Jag sitter mitt emot mamma vid det äggformade bordet i hennes helvita blankpolerade kök, synar hennes blonda hår som är uppsatt i en klanderfri svinrygg. Smultron stora sötvattenpärlor smyckar örsnibbarna, naglarna är långa och målade i aprikos och de ankellånga kritvita stuprörs byxorna är som gjutna på kroppen. Allt genomtänkt, utan att för den delen se ansträngt ut. Det är dagen före min födelsedag. Sensommar solen letar sig ogenerat in genom de putsade fönsterrutorna, passerar mig och landar med fokus på henne. Hela hon lyser.
”Vad tror du om pepparotsmousse till löjromen?” frågar hon med blicken ner i skrivblocket.
”Kan vi inte bara ha pizza och vin?” svarar jag mer gnälligt än tänkt. ”Och vad var det för fel på den förra menyn?” frågar jag men får inget svar.
Suck, hon har bytt meny minst fyra gånger nu och jag har ingen som helst lust att träffa människor i artigt format. Johns svek sitter fortfarande kvar med vassa klor i mitt innanmäte. Utan förvarning händer det ibland att hjärtat inte hittar rytmen i klaffarna och pumpar blodet i otakt. Vid sådana tillfällen är det svårt att leva och mina ögon fylls på i det tysta och kan när som helst, i den mest opassande situationen brista av det hårda trycket. Mamma som inte vet hela sanningen bakom uppbrottet tror att det gör mig gott att jag träffar människor, dricker dyra bubblor och äter delikatesser. Men det är just det jag har sysselsatt mig med de senaste veckorna och nu börjar två dagar som helt nykter ta ut sin rätt för hjärnan skickar John-signaler på ren jävulskap till mitt sargade hjärta och ibland tvivlar jag på allvar att jag kommer att överleva.