Kapitel 1
-Men vad fan! Det är likadant varje gång, det är ju kris för i helvete! Skriker Lisen. Detta efter att mejlet från Aktuellt-redaktionen dumpit ner i hennes inkorg. Som perfekt precision lyckas de släcka hennes hopp precis innan det är dags att gå på lunch. Lisen Johansson jobbar som pressekreterare hos Centerpartiet i riksdagen. Hon är minst sagt frustrerad över att media aldrig nappar på hennes nyheter. Hon arbetar med frågor om mat och jordbruk, ämnen som är helt livsnödvändiga men verkar alltid tas förgivet. Det svenska lantbruket har det skakigt med bristande lönsamheten och har alla dessa krångliga regler. Men Lisen kämpar på även om hon för det mesta känner att hon gör jobbet för två. Hennes närmsta politiker är Henrik Johansson, talesperson inom mat och jordbruk, han är inte direkt känd inom partiet för att vara den mest hård arbetande politikern. Han har däremot ett starkt stöd i sitt hemdistrikt Skåne som håller han kvar i rikspolitiken. Då är det tur att han har Lisen som puttar honom framför sig och ofta räddar situationerna.
När Lisen kommit tillbaka till kontoret efter lunchen har fortfarande ingen redaktion nappat på hennes pressmeddelande. Med pannan i djupa veck fortsätter hon att göra texter till inlägg i social media. Samtidigt glider Henrik in på kontoret och sätter sig på en av de lediga kontorsstolarna mittemot Lisen. Han sätter sig helt tillbakalutad på stolen och med händerna bakom nacken drar han in ett djupt andetag.
-Jag vill inte säga det Lisen. Men du jobbar för hårt utan att få någon utdelning. Media är bara intresserad att skriva om det är något negativt som hänt. Vi får vänta på en mediastorm och då komma med våra lösningar. Konstaterar Henrik.
-Ska jag bara sitta här och rulla tummarna? Det finns redan en kris som pågått jättelänge. Det är skandal att ingen verkar bry sig. svarar Lisen irriterat.
-Vi får göra som vanligt, ringa våra kontakter i fackpressen och få ihop någon liten notis i alla fall. Sedan får jag åka runt och träffa bönderna runt om i landet, mer kan vi nog inte göra. Säger Henrik.
-Nej, nyheten är för bra och stor. Jag ger mig inte så lätt, de måste nappa på vårt budskap. Säger Lisen beslutsamt.
-Skit nu i det, vi går ner och tar en långfika i cafét i stället. Avslutar Henrik utan någon reaktion från Lisen.
Henrik reser sig och tittar lite uppgivet på Lisen som tvärs emot hugger telefonen för att börja ringa runt. Ansträngningar som han tror blir fruktlösa, luttrad av den långa raden av tidigare försök. Han går ut ur rummet men hör hur Lisen med hennes mest säljande röst gör ett desperat försök att sälja in sin politiker till reportern i luren.
Eftermiddagen har blivit till kväll och ännu har bara lantbrukspressen bekräftar någon form av publicering och Henriks lokaltidning förstås, som skriver om allt han gör i riksdagen. Några journalister lovade att återkomma de närmsta dagarna, men resultatet av Lisens ansträngningar är i det närmsta fortsatt fruktlösa. Hon skriver FAN! på en post it-lapp och fäster på mitt på sin datorskärm, för att sedan slänga ner bläckpennan på skrivbordet. Hon är arg och tar tag i sin kaffekopp med riktning mot kaffemaskinen. Lisen är helt inställd på att fortsätta jobba ett par timmar till. Hon måste börja skriva talen till Henrik som han behöver ha på resorna genom landet. Så hon vet vad han säger när han är ute hos bönderna. Men när Lisen gått ifrån skrivbordet och står över tröskeln får hon ett sms. Det är från hennes vänner, de står nedför och vinkar med en kasse från systemet, när Lisen tittar ut.
-Det är dags att lämna kontoret för en gång skull Lisen, kom ner till oss nu. Står det i sms:et.
Lisens vänner Maria och Stina brukar behöva dra med henne på spontanmiddagar om de överhuvudtaget ska få träffa Lisen. Efter en promenad genom Gamla stan till tunnelbanan åker tjejtrion hem till Marias lägenhet. När de kommit in i lägenheten börjar snart det röda vinet från Sydafrika porlar ner i de rymliga glasen. Samtidigt packas maten fram som de beställt från kvarterskrogen nere på hörnet. Vännerna äter thai mat och dricker sitt vin när Lisen suckar högt. Hon tar ett ton och börjar i vanlig ordning hålla en liten frustrerad föreläsning för Maria och Stina som de hört flera hundra gånger. Och särskilt ofta blir det extra mycket och länge när de dessutom har asiatisk mat i lådorna framför sig.
-Jag förstår inte varför det inte är toppnyheten hos alla medier? Eller varför är det inte överst på den politiska dagordningen? Sverige klarar inte av att säkra de grundläggande behoven för sina medborgare vid händelse av en längre kris. Det finns en enorm spricka i Maslows behovstrappa. Och det är något så viktigt som maten, men ingen bryr sig. sade Lisen förmanande
-Nej vi vet. Det är inte bra och dem flesta tar det förgivet att maten alltid bara finns där på hyllorna i mataffären. Svarar Stina.
-Ja, ni är trötta på mig. Men en dag kommer det vara jag som tröttsamt kan säga, vad var det jag sa och varför gjorde ingen något trots att vi alla vet hur situationen är. Säger Lisen uppgivet
Men mitt i Lisens fortsatta föreläsning börjar hennes mobil vibrera.
-Hej, det är Lisen… vad säger du… vad har hänt… men HERREGUD!
Maria och Stina tittar på varandra och ingen av dem hör vad Lisens samtal handlar om.
Med flyktig blick rafsar Lisen ihop sina saker och reser sig upp från soffan.