Själar av Neon

Introduktions kapitel

Hanabar tog ett djupt andetag. Regndroppar föll på plåttaket till nudelaffären. Nyholm, den enorma staden, spred sig framför med byggnader likt metalljättar som sträckte sig mot de mörka molnen. Motorvägar slingrade högt mellan byggnaderna, reklamer i neon fyllde den regniga skyn. Plastkoppen med nudlar i handen var kall, hon hade inte ätit någonting alls. Det var omöjligt timmarna innan ett race.

Det var en förorenad stad, fylld med konstant ljud och svidande dofter. Trots det så tyckte Hanabar att den var vacker. Hon tittade på folket kring henne. Affärsmän, familjer, säljare i sina stånd. Så mycket potential.

Zon 56, medelklass … Ändå så skitigt.

Hanabar viftade undan en bit svävande skräp som kom från ovan. Hon följde byggnaderna med blicken upp mot de högsta zonerna och log.

En dag så är jag där … Jag kommer inte vara en bit skräp längre.

Hennes fokus skiftade till sin motorcykel. Den var mörkgrön, metallytan skimrade i neonljusen, olika märken inbrända med laser visade tävlingar hon vunnit tidigare. Motorcykeln matchade hennes läderdräkt, de svarta handtagen hennes hår.

”Kör försiktigt nu”, sa Miran som precis hade sålt henne nudlarna.

”I den här staden?” svarade Hanabar med ett leende.

”Ska du inte äta upp?”

Hanabar suckade och regnet träffade ansiktet. Det var svalkande, skönt, ”Svårt innan kaoset.”

”Större insatser idag?”

Hanabar nickade.

”Farligare?”

Hanabar nickade igen. Det var mycket hon ville säga, berätta hur viktigt det var att hon vann, hur alla de stora namnen inom gaturacing tävlade i en och samma tävling, hur det här var hennes chans att ta sig längre upp i staden … men hon var tyst, nervositeten ville hon hålla inne. Adrenalinet skulle hjälpa henne i tävlingen.

Miran tittade på henne och sedan på hennes motorcykel som om han skickade en signal.

En man stod och inspekterade fordonet. Hanabar betalade några ny-kronor för nudlarna och tog sig fram igenom folkhavet.

För din skull så hoppas jag att du bara tittar.

Hon letade efter metallröret i fickan. Hon som hade velat spara på adrenalinet. När hon närmade sig så ropade mannen med en familjär ton: ”Det är bara jag, Hana!”

Miridan vände sig med händerna i luften, röda från kylan. Kroppen var täckt i en blå poncho, det spretiga håret stack fram ur luvan och han tittade på hennes ficka.

”Jag antar att det kunde ha gjort ont?”

Det tog en liten stund för Hanabar att lugna ned sig, hon släppte greppet om röret.

”Det var längesen, Miridan”, lyckades hon få fram och gick in för en kram. Han doftade motorolja och cigarett. ”Vad gör du här?”

”Jag hörde att du är med i tävlingen så jag tänkte titta till en av mina motståndare”, sa Miridan och blinkade med ena ögat. ”Jag ville se hur många nya märken du har vunnit … du har verkligen slitit ser jag.” Hans oljiga fingrar gled över gravyrerna.

Hanabar lutade sig mot väggen.

”Du förtjänar den här chansen, Hana, men tro inte att jag inte kommer försöka mitt bästa.”

Hon log som svar.

”Bra”, sa han och ställde sig bredvid henne, han tände en cigg.

”Miridan, i över tretton år så har vi kämpat oss fram i de här tävlingarna och i över tretton år så har jag drömt om den här chansen.”

”Mhm.”

”Tänk om femtonåriga du och jag skulle se oss nu.” Hon tittade mot vägarna de skulle tävla på, det var mycket trafik men inget skulle stoppa henne. Hon skulle ta sig upp.

”Hana … akta dig för Kleo bara, jag har hört att han har blivit mer våldsam ju närmre toppen han kommer. Det kommer inte vara kul att stöta på honom.”

”Jag är för snabb”, sa Hanabar och väntade sig ett skratt.

Han visade inga tecken på att vilja skratta. Miridan bara stirrade på henne och släckte sedan cigaretten, gav en kram och gick därifrån utan att säga ett ord.

Hanabar tittade på honom medan han försvann i folkhavet.

Nervös … Väldigt nervös. Jag förstår dig. Alla stora namnen, en enda chans.

Hon tvingade sig att ta djupa andetag och tittade på mobilen: tävlingen började om tio minuter.  Hjärtat bultade kraftigt. Med stela steg gick hon till motorcykeln och förberedde sig. Idag var hennes dag. Idag var början på hennes framtid.

Hanabar visste inte att det var sista gången hon skulle sätta sig på motorcykeln.

Kapitel 1

Hur kommer folk att komma ihåg mig?

Elec satt och stirrade ut från sitt sovrumsfönster. Han höll i metallgallret som skyddade mot inbrott. Glaset var smutsigt och natten upplyst i neon. Närmsta elstation surrade medan bilar åkte förbi med högljudda motorer.

Sved Kholan listade ut hur man fick bilar att flyga … Alla vet det, hennes namn kommer upp i reklamer, dokumentärer, skolan … överallt. Kommer någon – någon dag – komma ihåg mig?

Han suckade och släppte gallret. Metallväggarna i rummet färgades blå av ett hologram som visade klockan över Elecs spegel.

Kvart över två, somnar jag nu så får jag ungefär fyra timmars sömn.

Han såg sin taniga kropp i spegelbilden. Enligt sjuksystern var han nästintill undernärd och hans längd var ingenting att skryta om. Med de mörka påsarna under de bleka grå ögonen kunde han förstå att folk kallade honom för ett skelett. Han drog handen igenom sitt snaggade hår och tittade ut genom fönstret igen.

Regndropparna samlade smuts på glaset. Höghusen sträckte sig mot den neondränkta staden, hundratals våningar höga. Och där satt han, våning fem, och tittade på bilarna som dundrade förbi. Deras hastighet fick skräpet som föll från ovan att studsa runt innan de till slut landade på innergården.

Sved var tretton när hon hade sin första, riktiga idé. Ett geni.

Ett knip tog grepp om magen.

Det är redan för sent för mig …