Prolog
I århundraden hade Alfred Nobels arv låtit staden blomstra och gett dess invånare trygghet och frid. Men i skuggan av vapenindustrin dolde sig mörka hemligheter av affärer som förseglats av mer än handslag och tid. Medan ljudet av maskiner klingade dovt, rörde sig sanningens skuggor stilla, över ås och kyrkogård.
Första januari 1984
”Ska du med eller tänker du stå kvar där resten av natten?” Eric fräste åt henne medan han med fumlig hand försökte få in bilnyckeln i låset.
Tolvslagets magiska punkt var passerad, fyrverkerierna hade tystnat och nattens dunkla famn väntade in gryningens försynta ljus.
”Eric, lyssna på mig, du har druckit och ska inte köra bil…Du lovade att vi skulle låta bilen stå och ta en taxi hem!” Cecilia tog vädjande tag i Erics arm, men han ryckte genast bort den.
”Det går ju för fan inte att få tag i någon jävla taxi!” Hans blick var svart.
Anders vinglade fram till dem, öppnad bildörren och slängde sig tungt ner i baksätet. Halvt liggande, med tunga ögonlock såg han på Cecilia.
”Kom igen Cissi, var inte sur. Var glad att det inte är jag som kör. Eric är ju i princip nykter…det är ju jättenära hem…ganska i alla fall…” Han lämnade över champagneflaskan han hade i handen till henne – en Dom Pérignon årgång 1976, hickade till och stängde bildörren efter sig.
Cecilia tvekade. Blårävspälsen värmde men på fötterna hade hon ett par svarta pumps som var alldeles för tunna och hala att gå en längre sträcka med. Snön knarrade under hennes oroligt trampande fötter. Vad hade hon för val? Hon svalde i ett försök att trycka undan klumpen i halsen, vände blicken mot festlokalen de just lämnat där musiken fortfarande dånade. Några festdeltagare stod skränande utanför entrén och rökte. Skulle hon gå tillbaks och göra ett nytt försök att få tag i en taxi?
Eric trummade intensivt med fingrarna på ratten – sammanbiten med blicken stirrande rakt fram. Cecilia tog en klunk ur flaskan – det smakade avslaget och lite beskt, hon rös till, rynkade ihop ansiktet i en grimas. Gick sedan med små trevande steg runt bilen och satte sig på passagerarsätet.
Farten var hög och det kompakta mörkret bröts endast av gatlyktornas gula sken. Ur bilstereon dundrade synthlåten Blue Monday. Basen – pulserande och genomträngande. ”I thought I told you to leave me While I walk down to the beach Tell me how does it feel When your heart grows cold, grows cold…”
Hjärtat dunkade hårt och inuti stormade en virvel av känslor. De hade haft en tuff höst och inte hunnit ses så mycket. Hon hade slitits i valet och kvalet men tiden räckte inte till. Hon levde sin dröm nu och absolut inget fick ändra på det. Eric kände sig bortvald och kanske var det därför han ville få henne svartsjuk när han dansade tätt med Pernilla och smekte hennes ryggslut lite väl ömt. Han hade lyckats. Hon kände inte igen sig själv, men i stundens heta argumentation hade hon tappat fattningen och hasplat ur sig det hon lovat sig själv att aldrig nämna för någon. Det som gäckat henne ända sedan i somras och som nu mullrade under ytan. Hon hade genast ångrat sig. Om sanningen kom fram skulle det förändra livet för både Erics familj och många andra…
Eric sträckte sig efter flaskan, tog en stor klunk, räckte tillbaks den utan att släppa blicken från vägen. ”I still find it so hard to say what I need to say But I’m quite sure that you’ll tell me Just how I should feel today…”
Det gick fort – alldeles för fort. Anders sjöng högt och falskt i baksätet. I vanliga fall irriterade han henne aldrig. Tvärtom, det var få som kunde få henne att skratta så mycket, men nu rann bägaren över och hon vände sig mot honom.
”Men snälla, kan du bara vara tyst en kort jäkla stund!”
Anders skrattade till. ”Förlåt min sköna.”
Hon skakade uppgivet på huvudet och såg att Anders inte var bältad.
”Sätt på dig bältet!” Röt hon.
Anders log snett, adresserade en slängkyss och med fumliga händer lyckades han till slut få på sig säkerhetsbältet.
Cecilia strök bort imma från sidofönstret och såg ut, sjön var täckt med is och ett tunt lager pudersnö. Skenet från gatlyktorna pulserade rytmiskt med bilens framfart. Uppe på den nattsvarta himlen strålade tusen och åter tusen stjärnor. Hon försökte sammanfatta dygnet. Ett nytt år – ett vitt blad som skulle fyllas med skeenden, känslor och nya möten. Mumlade sluddrigt för sig själv ”1984 here i come…” Ögonen tårades, svämmade över – mascaran lämnade svarta ränder på kinderna.
Bilen krängde till – häftigt. Hon sträckte reflexmässigt fram handen mot instrumentbrädan. Däcken tappade fäste och Eric vred intensivt på ratten i ett försök att räta upp bilen. Det misslyckades. Bilen snurrade runt flera varv, fronten slog emot en lyktstolpe, välte över på vänster sida och rullade uppgivet nedför slänten ut på strandremsan. Champagneflaskan slog hårt i framrutan och krossades medan hennes huvud krängde mot sidorutan. Ljudet var öronbedövande och dovt på samma gång. Säkerhetsbältets hårda tryck mot kroppen fick henne att tappa andan medan huvudet okontrollerat slungades fram och tillbaks. Samtidigt – ett ögonblick och en evighet – innan bilen slutade rulla.
Kinden vilade tungt mot snön, blodsmak i munnen och isande kyla. Fingrarna grävde sig krampaktigt ner i snölagret. Med stor möda fick hon upp sin vänstra hand mot pannan och kände det varma blodet mot handflatan. Med stöd av handen lyckades hon lyfta upp huvudet en aning, men föll tungt tillbaks. Det gjorde så fruktansvärt ont – hon kved. Allt var svart. Hon sträckte långsamt ut tungan och kände snöns textur, vass och kall…