Jag kunde verkligen inte se mig mätt allt på det där. Säkert tjugo gånger färdades jag den där vägen och blev alltid lika stum av hänförelse. Allt det där gröna. Så ihållande och omfamnande. De bjöd in mig, de branta och frodiga bergssluttningarna. Uppefter trädstammarna klättrade blommande klematis och kaprifol. Vildvin med sina ivriga fingrar. Grönt mot grönt. Djupt mot skonsamt. Slingrande skrevor av nyansskillnader. I skuggorna intill marken anade man mystiken, där vilade varelserna man aldrig fick syn på. Löven fnittrade så att det kittlade i magen, även på avstånd. När jag så lyfte blicken, stoltserade bergstopparna i fjärran likt mytiska giganter, omslutna av molnslöjor likt sjaletter av tunnaste tyll. Jag kunde inte se mig mätt. Allt det gröna och landskapets förföriska skiftningar utan slut.
Men plötsligt framträdde en ravin mellan all grönska, ett stup som störtade rakt ner mot en smal brun flod där i botten på dalen, kringskuren av vassa klippor. Ovanför hängde tyngdlösa örnar och svarta gamar, väntande trofast på sin tur. Och jag blev överraskande rädd för att bussen plötsligt skulle falla ner över kanten. Ängsligt höll jag mig i sätet. Kunde bussen verkligen välta? Bara så där? Under några sekunder kämpade jag med min rädsla. Räknade på sannolikhetskalkyler. Kuslig dramatik, helt plötsligt. Som havet.
”Som havet”, undrar hon.
Ja, först lockande varmt och böljande. Välvilligt slog vågorna mot stränderna och stenbumlingarna likt skummande, fosforescerande sockerdricka. Ett tjockt vaggande täcke välkomnande ända ut till den suddiga horisonten. Men så vände alltsammans. Som om havet bestämt sig för en annan melodi. Vågornas vänliga låt förvandlades till ett frustande vrål, crescendon och trumpetfanfarer. Fradgan skummade ur de skrikande käftarna som kastade sin vrede mot klipporna så att det ångade. Slog mot palissaderna. Översvämmade gatorna och torgen.
”Var det verkligen tjugo gånger”, frågar hon, ”du åkte den där vägen? Det låter mycket tycker jag”.
Jag vet faktiskt inte. Kan ha varit många fler. Tappade nog räkningen till sist. Åkte varje vår och sommar. Varje sommar och höst. Inte på vintern. Havet du vet, skrämde mig så.
” Aha, ” nickar hon.
Men Atlanten lugnade sig efter stormarna i slutet av mars och regnet tilläts falla mer motståndslöst, mestadels. Även framemot höstkanten kom ljumma regnskyar smygande från väster. Och på stranden skiftade sanden färg från ljust beige till mörkare brunt. Och spåren efter min nakna fötter lämnades oanfrätta. Jag klev ner på stranden i huvudsak för att känna svalkan mot fotsulorna. Som en påminnelse om en verklighet jag emellanåt tycktes tappat bort. Men också för att mina fötter brände så efter de evighetslånga promenaderna i staden. I övrigt var stranden öde de där kylslagna dagarna när regnet anlände för att ändra färgen på sanden. Bara jag i min svarta skjorta, blåa jeans och med skorna i handen. Vände jag mig om såg jag mina nakna fötters avtryck. Ett efter ett. I en lång rad. Längst bort alltmer fördunklade av duggregnet. Men kvar blev de, mina fotsteg i sanden. Med min framsträckta lykta, stirrande med mina svidande ögon i regndiset gick jag där på strandremsan och vågade nättupp blinka av rädsla för att missa något avgörande.
Här måste jag göra en paus i berättelsen, och tittar uppmanande mot henne. Hon nickar, bekräftande och reser sig för att passa på att gå på toaletten. Jag ser mig om efter mitt glas med vatten som jag hällt upp. Där står det. Jag sträcker mig fram och tar en klunk, sväljer och ställer tillbaka glaset på bordskivan. På väggarna i rummet vi sitter i hänger alla tavlorna, några lite snett och jag skulle gärna vilja rätta till dem. Men det får bli en annan gång. Inifrån köket hör jag hur vägguret som gått i arv, taktfast tickar timmarna framåt. Det doftar såpa. Tillsammans skurade vi golvet och gjorde rent i vrårna innan vi satte oss för att försöka ta oss igenom vad det var som egentligen hände. Från gården hörs skratt och fönstret slår lite i draget från septembervindarna. Jag sträcker mig över bordet för att dra igen det och hakar fast bygeln samtidigt som jag förbereder mig för att fortsätta beskriva händelserna.
Jag vågar mena att alltsammans började med ett träd.
Hon kommer tillbaka och ställer stolen tillrätta, sätter sig och lägger upp armarna på bordet. Flätar ihop fingrarna runt sin kaffekopp. Hon vill förbereda sig på ordflödet och följderna.
Ett smalt och rakt träd som på ett egenartat vis hade vuxit samman med järnstaketet som skilde våra trädgårdar åt. Vi hade bestämt oss för att just den aspen nödvändigtvis måste kapas. Om inte annat för att trädets kärna var genomrutten. I alla fall uttryckte sig grannen så.
”Var ni goda grannar”, frågar hon.
Nej egentligen inte. Vi hade inte mycket med varandra att göra. De var från Skellefteå vill jag minnas. Syntes sällan. Deras barn hade alltid varma jackor på sig, oavsett årstid, som om de förväntade sig en isande nordanvind rätt som det var. Föräldrarna satt stumma på sitt tryckimpregnerade trädäck hela sommaren och jag tror att de väntade på höstens återinträde. Då började nämligen bussarna gå igen efter semesteruppehållet och de kunde flyktvägen återvända till sina trygga kontorsstolar och rullband.
”Det kanske man kan förstå”, tolkar hon.
Ja, det får man förstå. Men vi hade väldigt lite kontakt. Grannarna och jag. Därför blev jag förvånad när han en dag kom fram till mig och framställde faktumet att vi måste såga ner det där trädet.