De flesta som sitter här sitter här av skäl som är konstiga, det vill säga: inte normala i meningen ont i halsen, inte heller är de behäftade med diskbråck. Så lyder mina bedömningar, givetvis inte särskilt korrekta, jag är ju inget orakel som ser det andra inte ser. Allvarligt talat: jag sitter bara och fantiserar om än det ena och än det andra så som det faller sig, beroende på hur mottaglig jag är för vad som kan tänkas dyka upp som från ingenstans, fast det naturligtvis går att härleda till en specifik plats någonstans i mitt liv: exempelvis bakom den dörr jag gömde mig som pojke, eller till klipporna ute vid havet där till och med vinden ändrade färg beroende på väderlekstypen, som i högsta grad varierade. Jag föredrog storm.
Jag hade inga problem med att stå där i evigheter; det jag erfor var utan slut och det var inte enkelt att sätta punkt för det som pockade på ett pågående i evinnerlig tid. Men till slut var jag tvungen att gå hem. Det finns gränser för vad man kan motsätta sig, och dessutom hade jag inte kraften man måste ha för att närma sig de gränserna på ett annat plan än de rent idémässiga. Jag var helt enkelt inte skapt på något annat sätt än det sätt som sade att jag måste bege mig hemåt utan dröjsmål. Klipporna var såphala. Men det var jag van vid och det vållade mig inte minsta lilla bekymmer. Jag var vid friskt mod! Dök in bland tallarnas sätt att vara tallar i kustbandet, det vill säga: en aning mindre resliga än dem som fått förmånen att växa upp i skydd av ett berg, eller så långt från hårdblåsande trakter att de inte hukade ett dugg inför det som de inte ens visste existerade, vilket förstås var naturligt och ingenting som kunde läggas dem till last, såsom man lägger bortskämda människor till last, för att de inte haft vett att skaffa sig erfarenheter som lärt dem att allt liv inte är precis som deras liv är och förblir, ända tills något allvarligt händer och de blir tvungna att omvärdera saker och ting, som alldeles nyss varit givna. Fortare än man tror kan fattigdomen stå för dörren. Fortare än man tror kan den man älskar lämna en och aldrig vända åter.
Långa näsor är så långa att hälften vore nog. Att det är en aning skämmigt att gå omkring med dem tycker nog alla som drabbats av att näsan växer sju åtta centimeter över en natt. Nåja, jag kanske tar i, men att det rör sig om tre fyra centimeter törs jag svära på. Överdrifter är egentligen inte min grej. Vad som är min grej, exakt, kan jag inte svara särskilt exakt på. Jag tillåter mig att vara lite vag. Jag är i min fulla rätt att inte redovisa allt till punkt och pricka; det finns helt enkelt ingen anledning att låtsas eller ljuga sig till en exakthet man inte har, eller ens vill ha, eftersom det alltför specifika binder en till händer och fötter på ett så ovillkorligt vis, att man inte kan röra sig ur fläcken. Man blir kvar där man är i flera år, i värsta fall ett helt liv. Man blir en bygdens son så det skriker om det. Det mesta är mina egna vrål.
Är det horribelt att skaffa städhjälp, fast man nästan är fullt frisk? Det är ingen måtta på vad jag sitter och funderar på; det känns som om jag kan ta mig vilka friheter som helst och aldrig kommer att ställas till svars för något av det jag gjort mig skyldig till, jag skulle kunna räkna upp en hel del, men jag låter bli. Det leder ingenstans, åtminstone inte till en plats där jag vill vara utan att protestera, som om jag hamnat helt fel, utan att för den skull kunna precisera vilken som är helt rätt, jag har inte den förmågan. Många andra förmågor har jag men inte den. Den är ganska exceptionell, eftersom den innebär ett uteslutande av en massa saker man inte vet vilka de är, om de inte realiseras. Man kan gå miste om hur många lovvärda som helst, hur många hemska saker som helst, också, vilket förstås är en befrielse. Men om det vet man inget på förhand.
Krukväxterna i väntrummet förefaller lyssnande, trots att jag får en känsla av att de är av plast, jag vet inte vad jag ska tro. Materialet förefaller hårt, fast det kanske är mjukt och fyllt av klorofyll. Egentligen vill jag gå fram och känna på dem, men rädd som jag är för uppmärksamhet sitter jag kvar på platsen som jag tilldelat mig själv och som jag anser att jag måste hålla fast vid utan de avbrott som röjer att jag sitter här och tänker på något oväsentligt, när jag har världens chans att tänka på något som jag länge tänkt tänka på, men inte kommit mig för; det har kommit så mycket emellan. Det ena har avlöst det andra; det har varit som en stafett, ett oavbrutet åtagande som jag inte har kunnat förmå mig att säga nej till. I så måtto är jag en vek person, skamligt vek, faktiskt. Men jag tänker inte ge mig in på det där med att skämmas. Jag har skämts nog i mitt liv. Småsakerna har haft mig i sitt våld. Nu befattar jag mig bara med det stora.
Jag önskar jag kunde säga vad det stora är; det är inte som ett kilo potatis i förhållande till luft. Snarare tvärtom, snarare på ett helt annat sätt än det man kan väga, som om det vore något konkret. En blomma väger si och så mycket, men det är ganska ointressant om man jämför med vad den ger mig i utbyte ḿot ingenting annat än mig själv. Den blåa färgen är så skir, den gula färgen är lite mindre skir men överjordisk i hela sitt uttryck som omges av det gröna som tränger upp genom fjolårsgräsets förmåga att vara torrt och prassligt under skorna som jag sätter ner med stor försiktighet, rädd som jag är att ha sönder någ