Prolog
Han låg i baksätet och såg ut genom fönstret. Det var becksvart ute, nästan ingen trafik. Mokhtar skrek från förarsätet, men han kunde inte ta in orden. En kolonn polisbilar bröt av natten och passerade dem med tjutande sirener. Det gjorde allt verkligt, ångesten överväldigande. Två mil därifrån tog Bengt upp en sten från parkeringen och gick tillbaka in i festlokalen. Han siktade mot discokulan som fortfarande roterade, och kastade.
Kapitel 1
Nästan hela 9A förstod att den här lektionen skulle börja med någon form av utskällning. Alva blev stressad av att detta sammanföll med att hennes bordsgranne låg över bordet och gjorde poser i mobilen. Bengt tog dock ingen notis om detta och började skriva på tavlan. Han hade fortfarande inte hälsat på dem. När han var klar stod bara lektionens tidsspann och meningen “varför är det bra att vara bra på att läsa?” på tavlan. Bengt stoppade ner whiteboardpennan i kavajens bröstficka, tog en klunk kaffe och lät blicken systematiskt vandra över klassrummet. Han ställde ner kaffekoppen på hutchen och njöt över hur teatralisk han var.
”Okej, skärm ner och låtsas lyssna! Han tog ett extra djupt andetag. Vet ni hur många ord en sjuttonåring behöver kunna för att förstå en Aftonbladet-artikel?”
Efter tre år med Bengt var det glasklart att han inte var intresserad av klassens gissningar, men Alvas granne höjde ändå armen långsamt. Bengt ignorerade honom igen och fortsatte:
”50 000! Gissa hur många ord man kan när man är 17 år, och ens litterära resa stått still sen lågstadiet? 17 000! 17 000 Sture!”
Sture tog ned handen. Bengt fortsatte med hur klassen presterat på läsprovet veckan innan jullovet. Några hade inte fått godkänt, och bara en hade fått högre än C, och Bengt hotade återigen med att det från och med nu skulle vara förbjudet med datorer på hans lektioner. Resten av lektionen ägnades åt novellanalys. Bengt delade ut utskrifter av Ett halv ark papper, och eleverna fick börja stryka under ord.
” “Tambur”, fjärde raden, ett ord jag vet att 90% här inte vet vad det betyder. Och det är för att ni saknar arbetsmoralen det krävs för att veta det. Dra ett streck till marginalen och skriv “hall” .”
När lektionen var slut klickade Alva in fyra av fem stjärnor i School Rate. Hon var säker på att det bara var hon som röstat så högt.
Kapitel 2
Frans scannade av matsalen från en soffa i kaféet. Han såg ingen från 8 eller 9b. Direkt efter svensklektionen hade han tagit Tramadol och nu spred sig en behaglig värme i kroppen. Under svenskan hade han känt sig orolig över att han snart skulle behöva gå in i matsalen, men nu såg han nästan fram emot det.
Frans skymtade Sherban vid matserveringen. Han hade blivit anställd i mitten på förra terminen, och betedde sig inte alls som de andra i köket. Han sålde in maten till eleverna som om det vore en lyxrestaurang, och hälsade på värstingarna med avancerade handskakningar. Under Sherbans första arbetspass hade Frans fått avbryta honom när han börjat lovorda köttfärssåsen och säga att han var vegetarian. Han hade trott att Sherban blivit irriterad över detta, men när det var Frans tur att ta mat dagen efter hade Sherban engagerat förklarat hur de tillagat det vegetariska, och så hade det fortsatt. Frans gillade honom för det.
Allt kändes långsamt när Frans tog en tallrik. Riset såg uppseendeväckande fluffigt ut. Inte klegget man förknippade bamba-ris med. Riset som förvandlades till en kladdig massa utan riskornskonturer när man tog en slev. I kantinen bredvid låg linsgrytan. Bara enstaka linser låg och flöt på ytan, men han kunde ändå förstå fylligheten i rätten. Och helt så, när han tog en slev från mitten av kantinen så blev den full med linser, morot, lök och sötpotatis som hölls ihop av ett tunt lager buljong. Sherban kom fram och berättade att kanelen var den avgörande pusselbiten. Frans rynkade lite på näsan, men sa att det lät gott. Han hämtade bestick och mjölk och började scanna efter en bra sittplats och fastnade för ett ledigt bord i hörnet. Platsen, av typen sleten pizzeria, två hårda lädersoffor mittemot varandra med ett bord emellan var perfekt. Med ryggen mot väggen hade han ingen bakom sig, och full uppsyn över hela matsalen.
Han hade nästan ätit klart när han uppskattade att vampyrstatusen var laddad med 80% ilska, trots att ruset peakade. Han hade insett försent att han skulle behöva passera sin lillebrors bord på väg till disken, och bredvid honom satt Valdemar. En av de mäktigaste hybriderna på skolan. Frans behövde en manöver. Att vänta ut dem var en okej plan, men som kom med att han troligtvis skulle behöva överskrida sin gräns på max tio minuter i matsalen. Även fast platsen var optimal var varje extraminut en risk. Dra matbrickan i nacken på Valdemar? Modigt, men fungerar nog bara i fängelse-serier. Man kanske skulle pröva att…BANK! En matbricka smällde ner på bordet.
”Ledigt? sa Stefan, och satte sig utan att vänta på ett svar. Hur mår vampyrpitten idag? 80, 90%? ”
”Idag igen? svarade Frans, utan att bry sig om Stefans fråga. Detta är andra gången denna veckan, och andra gången i livet du väljer att dinera med mig.”
”Men det var ju så trevligt sist?”
Frans stirrade på honom och sa till slut:
”Ett ord till om innebandylägret under jullovet och jag bränner ner skolan.”
Stefan höll avväpnande upp händerna. Han berättade att det kändes fel att inte berätta klart om när Sture varje natt pratade om sin mamma i sömnen, men att han skulle respektera Frans önskemål.
”När du går omkring i din stollevärld och leker Vampire Slayer, är jag god då?”
Du är inte ond, svarade Frans och tog den sista sleven linsgryta.