Grab ’em by the pussy.
Grab ’em by the balls.
Han hade skrikit som ett svin på väg till slakt när han kvicknat till och insett vad de var på väg att göra. Repen skar in i handlederna när han desperat försökte slita sig loss från pålen han var bunden vid. Hans skrik gjorde henne mer irriterad än tillfredsställd. Av någon anledning hade hon föreställt sig honom tiggande om nåd, med ögon fyllda av ånger, men nu var det precis som att han inte ens förstod varför han var där. Istället såg han helt galen ut där han frustande kämpade för sitt patetiska liv.
Han hade kissat på sig då hon tagit fram sekatören ur den blå bagen. Urinet hade skvalat kring de neddragna byxorna, kalsongerna låg som en blöt hopslingrad orm kring anklarna. Antagligen skulle han svimma av tämligen omgående av smärtan. Det var sällan någon människa nere vid de röda sjöbodarna vid den här årstiden, novembermörkret låg som ett dämpande täcke över vattnet, men för säkerhets skull tog hon fram silvertejpen för att täcka munnen på honom. Snart skulle det enda ljud som hördes vara vattnets rytmiska kluckande mot stenarna. Båten låg redo precis utanför för en sista transport.
Öga för öga, kön för kön, tänkte hon innan hon klippte.
I
Med ett ryck vaknade hon till, väckt av 05.45-bussen som lämnade Södra Hamnen. Trots att hon bara bott i den nya lägenheten i drygt tre veckor började det nästan bli en ritual att vakna till ljudet av bussmotorn som vrålade igång. Hon hade fortfarande svårt att komma ihåg var hon var när hon vaknade, men flyttkartongerna utmed sovrumsväggen påminde henne. Hon suckade och vände på sig. Ingen idé att försöka somna om, väckarklockan skulle ändå ringa om en kvart.
Egentligen borde hon vara glad, allt hade löst sig osedvanligt smidigt trots allt. Ny lägenhet, nytt jobb, vad mer kunde hon begära? Att hon skulle kunna bli förflyttad till sin gamla hemstad och få känna doften av havet igen hade varit en dröm för bara ett halvår sedan. Nu kändes det mer som en flykt, en feg reträtt från ett dött förflutet. Ända sedan Thomas klämt ur sig att han träffat en annan kvinna hade allt rasat för henne likt ett inre tvillingtorn. Han var redo att lämna henne efter 19 år för ett konferensknull som blivit till allvar då stickan visat plus ett tag senare. Det ironiska var att kittet mellan henne och Thomas hade varit önskan att inte skaffa barn, vilket hade setts som onaturligt i omgivningen. Men för varje växande mage i bekantskapskretsen hade de bara blivit mer och mer säkra på sitt val. Ett barn skulle stå i vägen för allt, för drömmarna, planerna och karriärerna. ”Och förresten kan man ju inte bara skaffa ett barn”, hade Thomas sagt, ”det skulle ju inte vara kul att växa upp utan syskon”. Bara tanken på att bli förälder till ett par ungar hade öppnat en avgrundsdjup iskyla inom henne. Hur kunde de garantera att de skulle klara av föräldraskapet? I jobbet hade hon mer än en gång sett vilken misär vissa barn levde i, med föräldrar som till det yttre verkade ha koll. Hur många tillfällen hade hon inte varit med då rikemansungarna åka fast för missbruk och langning trots att det stått både en och två Porschar på uppfarten till familjernas hus?
Nu verkade det som att Thomas glömt allt de pratat om, alla försäkringar om att de gjorde rätt han viskat i nacken på henne de sömnlösa nätter då hon trots allt känt en svag aning om att de kanske missade något viktigt, något stort. Barn hade ersatts av middagar, resor, kläder och dyra viner, åtminstone under de första åren. Sedan hade det glesats ut och en grå vardag utan några egentliga bekymmer hade brett ut sig som en höstdimma. Hon hade förstått med en gång då han kom hem från konferensen i Idre. Plötsligt hade han velat ligga med henne flera gånger i veckan, som om han försökte övertyga sig själv att han fortfarande ville ha henne. Samtidigt hade det kommit sena sms, bortmumlade förklaringar och fler hotellnätter än vanligt. Nu i efterhand förstod hon att han hade provkört dem båda på samma gång och att en blåvit plaststicka fällt avgörandet. ”Jag måste göra det här, jag måste välja ett nytt liv”, hade han hävt ur sig vid ett av de ändlösa grälen. ”Nytt liv? Du menar nytt underliv?” hade hon vräkt tillbaka, trots att hon visste att kampen var lönlös.
Till de nya kollegorna hade hon sagt att hon var änka, för det var verkligen så hon kände det. Tiden med Thomas var begraven och han hade lika gärna kunnat vara detsamma. Tids nog skulle kanske sanningen komma fram, men just nu orkade hon inte förklara för folk. En nyinflyttad 44-årig barnlös änka som arbetade med att utreda brott var hennes nya identitet. Hennes liv uppfattades antagligen vara så patetiskt och tragiskt som det kunde bli.
Med en suck granskade hon sig i spegeln i hallen medan kaffet kokade. ”Så illa är det ändå inte”, tänkte hon medan blicken gled över de smala höfterna, de små brösten och vältränade överarmarna. Om det hade kommit något gott ut från barnlösheten var det i alla fall att hon slapp den muffinsmage som många kvinnor i hennes ålder drogs med. I ärlighetens namn hade hon dock föredragit en valk som hängde över byxlinningen istället för den här tomheten. Det skulle ha varit ett billigt pris att betala för en villkorslös kärlek. Nu var det i vilket fall för sent, vissa val får man leva med livet ut vare sig de var rätt eller inte.