Klicket från dörrvredet sade att dörren nu stod olåst och gick att öppna. Han provade sitt antagande genom att trycka ner dörrhandtaget. Dörren gled upp, så lätt som den vanligtvis gör en torsdag förmiddag.
Han skänkte en tacksamhetens tanke till de makter som gjorde att han slapp bli störd av någon annan boende i huset som undrade vad han höll på med. Firmabilen utanför med ordet låssmed skrivet på sidan borde hålla nyfikna individer på behörigt avstånd. Han trodde sig ändå klara av frågor som belyste det faktum att han var ensam, utan sällskap av lägenhetsinnehavaren personligen, någon företrädare från bostadsrättsföreningen eller polisen.
Han gick in. Tyst som i graven, om det inte hade varit för surret från frysen.
Då var det bara frågan om var diamanten fanns. En diamant värd två och en halv miljon borde förvaras på ett säkert ställe. Men denna diamant var inte en öppen tillgång som lägenhetens innehavare kunde visa för vem som helst. Så var hade han gömt ädelstenen?
Köket låg på andra sidan den något kvadratiska hallen, men kändes inte tänkbart som en första plats att gömma en diamant på, även om det såg rent och skinande ut.
Till vänster låg sovrummet och dörren ut till balkongen, men inredningen med en säng, en herrbetjänt och ett nattduksbord med en lampa gav inte några starka vibbar av ett gömställe.
Det fick bli en närmare genomsökning av vardagsrummet, tre steg bort genom hallen. Från badrummet intill föll dropparna i badkaret. Kranarna stod inte bara och läckte, ekot från dropparna tydde på att badkaret blivit ganska fyllt av vatten. Han får i så fall ringa en rörmokare, det är inte mitt bord. Eller så hade konsthandlaren här rätt bråttom ur badet och glömde dra ur proppen.
Vardagsrummet var tvårummarens största rum, och större delen av långsidan bestod av fönster som vette ut mot en innergård. Till vänster i vardagsrummet stod ett större matsalsbord och i rummets högra ände stod en soffgrupp riktad mot en tv-skärm. Längs rummets kortända stod bokhyllor fyllda av böcker, inbundna i lika konstnärliga som hantverksmässiga omslag. Mestadels om konst och biografier om konstnärer.
Inte så mycket pocket som hemma hos mig.
Han gick fram till bokhyllan för att söka lite närmare. Kanske hade konsthandlaren gömt sin dyrgrip i en bok där man hade skurit ut inlagan och gjort ett hål. Som på film, det hade varit fräckt. Han öppnade några tänkbara kandidater utan att känna att han kommit närmare.
Desto mer glitter fann hans ögon hos bokstöden. Några av de mer funktionella stöden kom troligen från Ikea, men där fanns också tre rikt dekorerade bokstöd i trä täljda som elefanter. Elefanterna var målade på ett sätt som skulle ge illusionen av att de var draperade i band av tyg som glittrade av ädelstenar. Blicken vandrade över de tre bokstöden för ett kort ögonblick. Såg han rätt? Han granskade de tre elefanternas huvuden närmare. Vart och ett av dem hade en glasbit föreställande en gigantisk diamant i pannan. Gnistrade inte en lite extra? Jo, glasbiten var slipad. Det var diamanten.
På Pizzeria Pinocchio var stämningen hög strax efter lunchtid. Ett stammisgäng som kallade sina sittningar för after work hade tagit plats även denna torsdag. Blecket var den förste på plats, och han hade efter hand fått sällskap av Dagge, Röret, Honken, Vickan, Syrran, Valle, Butter och Snövit.
Alla gratulerade de Dagge till att vara tillbaka i gänget efter tre månaders ofrivillig frånvaro.
Gatorna på var sida om pizzerian hade vanligtvis lite trafik men att döma av bilarna som parkerade utanför var det något på gång. Blecket ägnade i stället all uppmärksamhet mot gorgonzolapizzan framför sig. Det var Honken som satte ord på situationen.
– Det är som natt mitt på dagen, mörkt med alla snutar utanför. Eller vad säger du, Blecket?
I samma ögonblick kände Blecket ett fast grepp om sina överarmar. Mer eller mindre lyftes han ur stolen, samtidigt som ett polisleg viftades framför ansiktet.
– Jonas Andersson? Du är gripen och ska med på förhör.
Polisstationen var inte okänd mark för Jonas Andersson. Vid några tillfällen hade han förhörts som vittne. Men han hade aldrig behövt någon advokat vid sin sida.
Vid de tidigare tillfällena hade han suttit i de olika polisernas tjänsterum. Nu var han placerad i ett avskalat rum, avsett endast för förhör. Det här var mer som Wimbledon. Centercourten.
Dörren öppnades och en man i 50-årsåldern och av medellängd klev in med bestämda steg. Blicken var skarp. Den fokuserade inställningen till trots gjorde mannen inget hotfullt intryck. Rondören, eller trivselvikten som Blecket kallade sin egen tilltagna midja, på polismannen bidrog snarare till framtoningen av tjänsteman än brottslingarnas värsta motståndare.
Mannen tryckte igång inspelningen.
– Förhör med Jonas Andersson, med kriminalinspektör Robert Jansson som förhörsledare.
– Vet du varför du är här?
– Näe.
– Du är anhållen som misstänkt för mord. Vad är din inställning till det?